Som vanligt i min blogg är jag väldigt personlig och det är något som jag trivs med. En del undrar varför jag inte pratar öga mot öga om sånt som jag tar upp i bloggen, och det är helt enkelt (eller egentligen ganska komplicerat) för att det känns som att jag gnäller. Jag har det ju så himla bra och att då ta upp dåliga saker känns som gnäll. Och jag hatar gnäll. Men i skriven text blir det en öppen ventilation där jag inte behöver möta mottagarens direkta reaktioner. Det blir lite som ett skyddsnät helt enkelt för de känsliga och kanske lite provocerande ämnena.
Så hur börjar hela den här historien då, som kommer få sin en vändning i och med operationen i oktober?
Jo de börjar ganska tidigt i min pubertet när jag började få bröst. Det dröjde inte särskilt länge innan jag insåg att mina bröst såg annorlunda ut, det är en känslig ålder för att vara annorlunda och jag försökte noga gömma mig för att ingen skulle se. Med tiden växte en slags skam fram, inte för att någon sagt något, inte för att jag upplevde att andra tittade. Nej den kom inifrån, för att jag själv visste att jag var annorlunda och ful. Och skammen var bästis med besvikelsen över att se ut som jag gjorde. Att brösten sedan skulle vara en del av sex och samlivet tog många år att smälta och har krävt mycket mod och tillit. Men det gick över! Med flera års medveten tankeförändring och acceptans för hur jag ser ut så skäms jag inte längre, och jag gömmer mig inte i omklädningsrummen rädd för att någon ska se. Jag ser ut som jag gör helt enkelt och det är inget mer med de.
I den läkningsprocessen la jag in nytt hopp och tilltro till mig själv och mina bröst. De kanske inte var så snygga, fast vad gjorde de när beröring kändes skönt och deras huvudsakliga uppgift är att producera mjölk, vilket jag minsann skulle göra! Och det blev som ett mantra för mig varje gång jag kände mig ful eller så, "jag kommer i alla fall kunna amma med dem". Ni som känt mig ett tag och framförallt läst mina inlägg om amning i bloggen vet ju hur det gått med den saken. Tre barn och tre totala katastrofer och mental nedbrytning till en djupare botten efter varje barn. Eller liknat med trasiga kort i ett korthus. Jag har aldrig mått så kasst, känt mig så värdelös och besviken som när jag kastade in handduken för tredje gången när Holger fick ersättning. Och det hänger ihop mycket med att jag satt sånt värde och hopp om att kunna amma, för det var en del i att duga, en del av min bild hur jag och min kropp skulle duga åt mig själv. En väldigt stor och viktig del.
Så fick jag en bild skickad till mig med ett ord som fastnade och efter en hel del googlande och konsultation av läkare så var det bekräftat. Jag har en missbildning som kallas tuburösa/tubulära bröst eller hypoplastiska bröst. Vilket innebär att det aldrig utvecklades mjölkkörtlar så som det är "tänkt" och de mognade heller inte till under graviditeterna. Det orsakas av att mjölkkörtel ämnena inte är mottagliga för tillväxthormonerna eller miljögifter, vilket är ganska orelevant för det går ju inte att laga oavsett. Och det var så jävla skönt att snubbla över detta! För nu vet jag med absoluta säkerhet att jag hade inte kunnat gjort bättre! Visst hade jag kunnat kämpat hårdare och längre, men det hade inte gett ett bättre resultat, för de mjölkkörtlar som finns har inte högre kapacitet helt enkelt.
Den som är mer nyfiken på diagnosen i sig kan få googla själv, det finns tyvärr inte så mycket att hitta verkar det som. För den som inte orkar googla kommer här en tecknad bild som jag tycker sammanfattar vad det handlar om på ett enkelt sätt.
Jag har skrivit om det förut och här kommer fortsättningen, åsikter kan förändras med fakta och över en natt bejakade och accepterade jag mina tankar om att plastikkirurgi skulle vara ett alternativ för mig. Och på det spåret har jag fortsatt efter mycket funderande. Det har handlar mycket om frågor som "är det värt det?", "skulle det verkligen göra skillnad för mig mentalt?", "skulle det kännas som MINA bröst även med implantat?", "ska jag, som är så målinriktad och sparsam lägga en massa pengar på detta?" osv... Desto mer jag pratar om det, desto tydligare blir det för mig att svaret är "JA!". Jobbigast är nog ovissheten, hur kommer dom att se ut? Jag brukar googla mycket, på det mesta. Men sedan jag bokade operationen har jag slutat googla (på bröst i alla fall), det är min operation, mina förutsättningar och jag ger mig själv möjligheten att inte ha en tydlig målbild, för att minimera risken att bli besviken.
Det är skrämmande, det är läskigt och dagen närmar sig med stormsteg. Men det känns bra. Även när det är otäckt.
