Sånt som en storebror kan undra!

Efter förlossningen när jag satt i soffan och myste med lillebror så kom Elof och ville titta på sitt nya syskon. Lillebror fick gott betyg; en puss, en kram och utlåtandet "WOW, vilken fin bebis". Men när man är dryga 2,5 år så nöjer man sig inte där. Då har man andra funderingar också. Som vad det var i skålen i soffan? Och vad var det för slang som gick från klumpen i skålen?

Så vi förklarade för Elof lite enkelt att det var moderkakan och navelsträngen och visade att den gick in i lillebrors mage. Att genom den här slangen hade lillebror fått mat inne i mammas mage, men nu när lillebror kan äta genom munnen så behövs den inte längre, att den skulle klippas bort och att det på magen skulle bli en navel istället, precis som Elof hade. En förklaring som Elof kände sig nöjd med och försvann i väg för att leka.

Till historien hör att Elof och Lovis gick och la sig innan vi klippte navelsträngen, så det sista Elof såg var att lillebror hade navelsträngen intakt.

På morgonen efter så ligger vi alla i sängen, barnen vaknar på gott humör och vi ligger och myser hela högen. När Elof vaknar till så frågar vi honom om han minns vad som hände igår. Jo de gjorde han allt. Bebisen hade kommit.

"Ser du vem som ligger här i sängen?" Frågar vi honom.
"Äre bebis?"
"Ja, kom här får du se. Lillebror ligger här och sover" lockar jag på Elof.
Elof kryper närmare oss för att ta sig en titt.
"Men, vars e slangen?" utbrister Elof efter att ha tagit sig en titt på sin bror.

Elof fick sen vid blöjbytena följa hur navelstumpen krympte ihop, att naveln blev tvättad, se när stumpen hade lossnat och blev rätt fascinerad över att lillebror nu också har en navel, precis som resten av familjen.

Så var han född, men vad hände sen?

Så var Holger född, han har ammat och moderkakan är ute. Men vad hände sen?

Det finns många berättelser och filmer om hemförlossningar, många slutar när barnet är i famnen och några har med när moderkakan kommer. Bara någon enstaka tar upp vad som hände sen, där finns ett glapp. Ett glapp mellan att barnet är fött tills att de som föder på sjukhuset åker hem.

Holger föddes lagom till middags tid, redan innan jag fick krystvärkar så hade Krister satt en pannkakssmet på svällning (även om inte jag ville äta så fanns det andra som började bli hungriga). Så det blev väldigt lagom att börja steka pannkaka när jag satt där på golvet mot soffan. När doften av pannkaka fyller lägenheten känner jag att jag är bra hungrig jag också! Barnen äter pannkaka i köket allt eftersom de bli klara. Vi bjuder både Jessica och Britta att stanna och äta med oss, men Jessicas hundar sitter i bilen så hon åker hem efter att ha hjälpt till att steka några pannkakor. Britta däremot äter gärna några pannkakor med oss. Men innan dess så får jag hjälp att sätta mig uppe i soffan istället. Det är lite bekvämare där och Britta serverar mig pannkaka, glass, grädde och sylt skuret och klart så att jag kan äta med en hand. Det är gott, väldigt gott. Jag ber om en portion till. De borde servera nystekta pannkakor på sjukhuset också.

Så lämnar Britta oss och vi är ensamma. Lovis kommer upp i soffan och kramas och tittar till sin lillebror. Elof kommer och är nyfiken över lillebror, navelsträngen "slangen" och moderkakan, jag visar och berättar. Krister bäddar rent i vår stora familjesäng och lägger barnen efter att ha duschat bort middagen. Så kommer han upp igen. Vi sitter i soffan tillsammans, tittar på vårt nya barn och småpratar. En sån dag, det är mycket man hinner med under dygnets timmar.

Så ringer jag till förlossningen på sjukhuset, ganska precis två timmar efter att han är född. Presenterar mig och berättar att jag för två timmar sedan utan problem fött en pojke. Barnmorskan blev lite ställt till en början men fann sig snabbt efter att ha konstaterat att det var planerat att föda hemma. Hon frågar lite korta frågor om förloppet och om hur barnet mådde. Vi fick sedan en tid till morgonen efter för första barnläkarundersökningen på förlossningen klockan 7.45.

Känslorna och ansträngningen efter att ha fött barn börjar lägga sig och jag börjar länga efter en dusch. Det har nu gått ca fyra timmar efter att Holger föddes, navelsträngen har varit slapp och vit sedan länge och Krister hämtar nu saxen som vi tänkt klippa med. Vi klampar inte med någonting, för de behövs inte på en navelsträng som får göra sitt jobb ostört och bilda ämnet whartons jelly, naturens egen plugg. Då vi inte vill böka för mycket så klipper vi nere vid fötterna, ställer bort skålen med moderkakan och strängen, Krister sätter sig i soffan och tar emot Holger. Jag kliver upp för att duscha, magen är öm, öm och tom! Det går bra att duscha och snippan känns så intakt att om jag inte varit så öm i magen hade jag tvivlat på att jag nyss fött barn.

Jag hinner knappt komma ut ur duschen innan jag får komma till undsättning, Holger har bajsat och Krister är full i svart kletigt bäck. När vi ändå får böka, göra rent och sätta på första blöjan och kläderna klipper vi navelsträngen igen till en mer hanterbar längd, ca 3-4 cm.

Kvällen kryper in på oss och jag har nått min målbild av denna graviditet och förlossning. Att få krypa ner, nyduschad i en nybäddad säng med en bebis tätt intill mig och resten av familjen inom en armlängds avstånd. Somnar gott gör jag den kvällen, fast att magen är öm och fogarna spökar.

Så åker vi in till sjukhuset och förlossningen på morgonen hela familjen. Vi blir visade in på en förlossningssal direkt och efter att ha klämt lite på det som ska föreställa en säng där inne är jag rätt nöjd över att ha fått sova hemma i min egna säng men den ömma nyförlösta kroppen. Barnmorskan berättar att vi hade skrämt henne lite när jag ringde in, första tanken var att de hade missat någon som velat komma in. Men det var ju tur att det inte var så! Vi väger och mäter och hon frågar ifall det är okej att hon ger barnet K-vitamin. Vi tackade nej, vilket vi såklart blev ifrågasatta över och fick förklara oss för att visa att det var ett påläst beslut. Med facit i hand hade det nog varit väldigt svårt att vänta 40 min på moderkakan och 4 timmar på att klippa navelsträngen ifall vi hade åkt in till sjukhuset. Hur som haver så för Holger allt godkänt av läkaren, jag gör ingen gynundersökning då jag inte såg någon anledning till det. Däremot ber jag om tips för de fruktansvärda hemorrojderna som tog tillfället i akt att bli stora igen efter förlossningen, får en salva som visade sig vara värd sin vikt i guld. Vi åker hem igen, födseln är registrerad utan några som helst bekymmer och Holger har blivit folkbokförd. 

Det finns många alternativ vad man kan göra med moderkakan, gräva ner, kapsla in, äta upp osv. Vi gjorde ingetdera utan slängde den tillsammans med matavfall för kompostering.

Klocklaget för Holgers födelse.

Några har funderat över hur man håller koll på vilken tid barnet föddes, andra undrar om vi fipplat själva för att få något så fränt som kl 17.17 den 17e. Och de som läst min förlossningsberättelse och sett att doulan sa och antecknade kl 17.18 funderar nog lite extra mycket på det senare alternativet. Jag gick först på 17.18. Men Krister fick det inte att stämma då han hade skrivit meddelande på facebook till sina andra barn tidstämplat 17.18. Efter en snabb koll på bilderna som tagit kunde vi snabbt konstatera att bilderna tagna sekunderna efter att han fötts är av telefonerna tidstämplade 17.17.

Så tips i framtiden till oss själva eller andra. Stressa inte över att komma ihåg att kolla på klockan. Var närvarande och ta något kort istället så finns det ett klockslag registrerat.

Holgers förlossningsberättelse del 5

(Kuriv text är citat från Brittas förlossningsberättelse till mig)

Så har jag bett öppet om krystvärkar. Jag berättar även för omgivningen att det här med värkar är inte så roligt längre och så är fasen där många kvinnor uttrycker en känsla av hopplöshet, ånger eller dödslängtan nådd.

16:30 glesare mellan värkarna. Jag tänker att detta kan vara pausen före krystningsfasen men säger inget. Signalerar bara till Krister och Jessica att det antagligen snart är dags. Lovis är intresserad av mamma och tar snart efter hur vi andra gör. Klappar henne på ryggen och är mycket uppmärksam på allts som sker.

Jag vilar hårt mellan värkarna, sover inte men känner mig djupt försjunken som i en dvala. Känslan av trygghet är överväldigande och den omtanke Lovis och Elof visar är mycket stärkande. Att få jobba med värkarna själv utan att vara ensam, precis så som jag vill ha det. Jag har ingen som helst tidsuppfattning och har därför ingen känsla för att jag har glesare mellan värkarna. Knäna är ömma och magen känns tung så jag sätter mig upp mot soffan. Jag är varm, så det svalkar skönt att öppna upp morgonrocken. Att vara naken är inget som bekymrar mig.

Så kommer det en värk, en annan värk, en värk i gränslandet mellan vanlig värk och krystvärk. En värk som är över innan jag förstått hur jag ska bemöta den, att använda samma fokus som innan hjälper inte och inte heller att försiktigt pressa ner i värken. Att det var en värk av en annan karaktär går inte omärkt förbi och när nästa kommer är vi alla mer redo, även den värken är i gränslandet men det känns ändå lite bättre att pressa ner i värken. Nästa värk är det inte någon tvekan längre, det är en krystvärk. Det känns bra att pressa ner i värken och än bättre att göra det för att jag känner att kroppen är redo inte för att någon talar om att det är dags.

Jag sitter alltså fortfarande ner snett på rumpan lutandes emot soffan, inte alls så som jag hade tänkt föda fram detta barnet och det var svårt att få kraft att krysta. Men där hade jag blivit kvar om inte Britta frågat mig direkt när värken var slut om jag ville byta ställning tills nästa värk. Själv var jag för djupt avslappnad mellan värkarna för att hinna påbörja en förflyttning självmant innan nästa värk. Det blev knästående, hängandes över armstödet på soffan och i nästa krystvärk känner jag genast vilken bättre kraft jag får att pressa ner i värken. I värkarna krystar jag helt efter en inre känsla, varken mer eller mindre och jag känner mig fri i mitt födande på ett helt annat sätt än jag gjort de andra gångerna. Så känner jag hur huvudet tränger allt längre ner och ber om att få en varm handduk redo till nästa värk. Det känns bra med värmen och efter värken är slut uppmanar Britta och Jessica mig att känna efter med handen. Jodå där finns en bebis, där finns ett barn, det är nära nu!

16:38 Krystvärkar..?

16:49 Krystvärk!! Jag hämtar handdukar och förbereder en varm trasa att ha beredd. Jag hjälper Terese att placera den och känner samtidigt det hårda huvudet alldeles innanför. Jag ber henne att känna själv och uppmuntrar Krister att assistera i sista skedet.

Så kommer nästa värk, en värk med kraft och jag balanserar mellan ett så lätt tryck som jag bara kan och att slappna av. Jag har en inre spärr mot att ta i så jag lyssnar på den. Så hör jag hur Krister utbrister "Nu ser jag!" och det blir för en liten stund tumult artat. Denna värk med kraft, där jag tycker att jag gör ingenting blir jag snabbt överraskad och varse om att det händer massor! Jag känner med handen och inser att hela huvudet kommer på denna värken. Så känner jag hur värken klingar av samtidigt som jag får uppmaningen från Jessica att det bara är lite kvar. Jag reser mig upp lite och uppger förtvivlat "men jag har ju slut på värk". Men det gör inget, för i den rörelsen med mina och Kristers händer redo att ta emot så spricker fosterhinnorna, vattnet går och fram föds vårt barn. 

Vi får tillsammans ta emot vårt efterlängtade barn och Krister konstaterar snabbt för alla att det blev en lillebror. Jag känner hur detta lilla liv i mina händer lever, han provar att andas med ett litet gny men tar inte i ordentligt. Navelsträngen ligger över hans axel och vi hjälps åt att lyfta lös den. Han skriker inte riktigt men jag känner hela tiden att navelsträngen pulserar, att han lever och att han försöker andas. Så jag lyfter upp honom emot kroppen, får en handduk att lägga om honom och han får till ett ordentligt födelsegråt. Även om jag inte han bli orolig så drar jag en suck av lättnad. Det är få som vet det men det är helt okej att det tar över en minut innan bebisen andas själv så länge som navelsträngen lämnas intakt. När jag tittar på filmen så ser jag att det tog ca 40 sekunder innan Holger kom igång med sin andning själv.

Jag andas ut lite och bilder tas. Jag hör Britta nämna klocklaget 17.18. Mina knän är ömma och jag får hjälp att ställa i ordning så att jag kan sitta på golvet emot soffan igen. Mer bilder tas och jag är så fylld av ork och glädje som det bara är möjligt. Nu vill jag skrika ut till hela världen att vårt barn är här! Efter en liten stund letar Holger efter bröstet och jag hjälper honom hitta det. Han får ett bra tag och vi ammar nästan 20 minuter innan han somnar. Vi har koll på navelsträngen och strax efter att han har tagit bröstet så är navelsträngen vit, slapp och tömd på blod. Jag känner hur jag värk igen, provar pressa med i värken men den klingar av snabbt. Det går en liten stund tills att jag får värk igen men den här gången kommer moderkakan fram med ett väldigt lätt tryck från min sida. 

17:18 Föder pojke. Föder knästående vattenavgång samtidigt. Lite blod. Allt går fort och plötsligt håller Terese ett litet barn i sina händer. Jag torkar bort slem och blod från golvet och hjälper Terese att sätta sig till rätta. Allt känns fortfarande lugnt och vardagligt. Elof tittar på film, Krister steker pannkakor i köket Terese betraktar det nya livet.

17:51 Efterbörd 0,5 dl blod.