Troll

Jag ser ut som ett troll i håret ibland. Speciellt dagen efter att jag har duschat och håret står åt alla håll och kanter efter några timmar på kudden. Det är nackdelen med kort hår, de ligger bara på rätt plats direkt efter att jag duschat och knappt då. Så jag kommer se ut som ett ordentligt troll framöver, för jag har bestämt mig för att låta håret växa ut och bli långt igen.

Lillebrors förlossningsberättelse del 3

Lördag 17 januari 2015

Jag står i duschen när Jessica stormar in, pinknödig som tusan och speedad till max. Det märks väl att hon är exalterad över att äntligen vara på plats. Vi småpratar mellan värkarna och vid varje värk blir det knäppt tyst då jag får avbryta mitt i meningarna för att fokusera på att andas. Det går inte obemärkt förbi och Jessica utbrister ett förväntansfullt "åh, jag älskar att du blir tyst". Och än så länge är jag beredd att hålla med henne. Även jag kände glädje och förväntan med varje värk som kom, mitt tredje barn var på väg och om allt fortsatte som de skulle så skulle hen få födas här i vårt hem.

Efter en stund kände jag inte längre för att duscha utan ville komma ut och röra på mig lite mer. Tänkt och gjort så drog jag på mig badrocken och gick ut till de andra i lägenheten. Trött i fötterna hade jag börjat bli efter att ha stått upp stora delar av dagen hittills så några minuter sittandes i soffan var skön avlastning, fast jag fick ju avbryta vilan för att ställa mig upp under värkarna. Att sitta ner var det inte tal om. Jessica hade med sig en liten goodiebag till mig. Eller liten och liten, det var en stor pappkasse med saker hon plockat ihop till mig och bebisen. Det kändes surrealistiskt men ändå så nära att titta och hålla i tygblöjor och amningsinlägg som jag mycket väl kunde få användning av innan kvällen var slut!

Närmare halv två dyker doulan Britta upp med sin härliga energi och sitt lugn. Nu är alla på plats och allt är i sin ordning. Barnen leker lugnt och alla är på bra humör. Vi små pratar mellan värkarna och jag går runt i morgonrocken eller hjälper Elof leta legobitar i lådan. Jessica nämner något om avundsjuka för att jag håller på och föder barn. Men hon ville inte byta underliv med mig efter att jag berättar att det känns som att jag har en stor boll i underlivet, konstigt nog. Värkarna fortsätter komma med ca 3 minuters mellanrum och är mellan 45-60 sekunder långa, jag hanterar dem genom att gunga/rulla på höften samtidigt som jag gör små studs rörelser från fötterna upp genom hela kroppen. Jag blundar och fokuserar in i mig själv, sluter mig i min värkbubbla, tankarna är blank och jag bara andas. Sen vaknar jag upp igen och fortsätter där jag var när värken började.

Jag får höra att jag hanterar värkarna superbra och att de märker att värkarna blir intensivare. Själv märker jag att jag går djupare och djupare in i min värkbubbla och att jag är trött i benen. Så jag bestämmer mig för att gå in i duschen igen. Det är skönt att duscha, när värken kommer så slår jag på hett vatten på ryggen, det tar av toppen på värken. När värken är över så vrider jag tillbaka på svalare vatten och det är skönt att kyla ner mig lite och hämta kraft. Så händer det något. Något som ger mig en ofantligt stor laddning ork och glädje. Barnen vill komma och duscha med mig och jag låter dem komma. Vi duschar tillsammans, precis som vilken dag som helst. Förutom att just idag är det inga bråk om att när mamma vill vara under duschen så får hon det och när värken är slut så leker och skrattar vi tillsammans. Det är så pass lugnt och rofyllt som de kan bli med Elof och Lovis i närheten, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Men så hjälper inte duschen längre och jag känner mig lite rastlös, jag behöver något annat.

När det inte blir som jag tänkt!

Fortsättningen av förlossningsberättelsen låter dröja på sig. Jag har nu när jag blickar tillbaka på den senaste veckan haft fullt upp med så mycket annat i hjärnan och hjärtat att jag har inte kunnat ta mig till mitt writing mode och fullfölja skrivandet.

Vad har jag då haft för huvudbry och känslotrassel som tagit så mycket av min tid och energi? Ja om jag själv visste vart jag skulle börja så vore det mycket enklare redan från start. Jag tror att det började med tvivel, när vi vägde Holger i torsdags då 19 dagar gammal. Han hade ökat 90g de sista 7 dagarna, passerat födelsevikten med 50g och växt 2cm på längden från födseln. BVC sköterskans reaktion var såklart att hade ökat för lite, men han såg ut som en välmående kille och vi föräldrar tyckte att han åt bra och det var tillräckligt med blöjbyten varje dygn så hon tyckte att vi skulle boka in en vägning igen om en vecka för att se att amningen verkligen kom igång ordentligt.

Fram tills att jag la honom på vågen så kändes allt så jävla bra rent ut sagt. Jag hade en helt perfekt kille som betedde sig precis så som man kan förvänta sig av en liten bebis och jag upplevde vardagen precis så som jag hade föreställt mig. Men där och då, när siffrorna visar sig på vågen slutade min hjärna fungera. Jag kunde inte räkna ut hur mycket han hade ökat och när sköterskan sen börjar fråga om amningen och om Holgers mat och blöjvanor så vet jag nu i efterhand att där och då ställde hela min kropp och sinne in sig på försvar. Jag vet att inget är fel, jag kan visst, det här är inget att vara orolig över....

Men visst väckte sköterskans tvivel på mig, min kropp, min kunskap, mina erfarenheter och min uppfattning av situationen mer hos mig än att jag gick in i försvarsläge. För väl hemma börjar tankarna snurra samtidigt som jag noga, närmare minutiöst försvarar mig själv och min förmåga att amma mitt barn.

Jag får en god natts sömn och ibland är det precis vad som krävs för att lösa världens alla problem, tänk om så vore även i detta fallet?

Känslovågorna och huvudbryn kommer och går. De blir fler och fler och tuffast fram åt kvällen, men det är ju inte ens dans på rosor och det är jag medveten om. Det senaste är något som jag intalar mig själv om och om igen, att det är tufft ibland och då biter man ihop.

Så kommer hans 20e levnadsdygn och jag ammar, ammar och ammar och han äter och äter och äter. Kring tre veckor så vill bebisar ha mer mat och de lägger en beställning genom att äta allt som finns och lite till ofta. Jag kan teorin bakom beteendet och har inga som helst problem med att acceptera situationen. Ändå så blir det en mycket jobbig kväll och sen natt. Med tvivlet som sått ett frö i mig blir känslan av att han inte är nöjd under kvällen outhärdlig och jag bryter ihop. Men Krister finns där och ser mig, ser hur jag mår. Jag gråter, pratar och vi kramas. Det gav mig styrka och ork att amma vidare, jag kan ju det här! För där kring midnattssnåret med en frustrerad Holger som tog tag, släppte och bytte sida om och om igen utan minsta tecken på att han någonsin skulle bli nöjd och somna fanns det inte mycket motivation kvar att fortsätta. Flaskan med ersättning låg nära till hands, fast Kristers stöd fick mig att orka fortsätta och till slut kunde vi somna, Holger och jag.

Det 21 levnadsdygnet skiljer sig inte mycket från den 20e, han bråkar och bökar vid bröstet, vi ammar ofta, länge och han vaknar så fort jag försöker lägga ifrån mig honom. Hjälplösheten och känslan av att vara otillräcklig får mig gång på gång att tvivla på om jag överhuvudtaget gör rätt i att fortsätta envisas med att ge honom bröstet om och om igen istället för att hämta en flaska i skåpet och blanda lite ersättning. Så plötsligt händer det, han somnar och sover i drygt 1½ timme för att vakna, amma och somna om. Vi sover i drygt 5 timmar, Holger vaknar hungrig och jag med ömmande spända läckande bomber. Känslan av att det känns som att det finns mjölk istället för att det har känts tomt de senaste dagarna är överväldigande och vi sitter och ammar i flera omgångar innan Holger somnar om 1 timme senare. Tyvärr vaknade Elof som väckte Lovis så jag fick inte somna om, men jag han äta frukost och ge Elof och Lovis detsamma innan Holger vaknade igen.

Så går lördagen/det 21 dygnet och det känns rätt så okej igen. Amningen är inte lika intensiv som dagarna innan. Men något är det som gnager i mig ändå. Det kommer tillfällen med tvivel, frustration, osäkerhet men också mycket ilska när jag kommer på mig själv med att känna så. Nu upplevde jag det som att min mjölkproduktion hade kommit ifatt med hur mycket Holger ville ha, allt är ju bra!?!

Det 22 dygnet går av bara farten, jag vet inte riktigt vad vi gjorde eller hur mina tankar och känslor vandrade, men rätt som det är så är vi på det 23e dygnet. Det är eftermiddag och känslorna börjar komma ikapp mig. Vad är det som fyller bägaren? Vad är det som får den att rinna över? Vad är det som gör att jag får nog? Men framförallt, vad är det som får mig att må som jag gör?

Där sitter jag med en bebis på 23 dygn, som beter sig precis så som man kan förvänta sig att en liten bebis ska göra. Där sitter jag med min Holger och vet inte längre vad jag vill. Jag vet inte hur jag ska orka. Jag vet inte ens vad det är som egentligen är så jobbigt. Det enda jag vet är att fasaden är full av sprickor och snart kommer att falla. Jag känner att det är på gång, jag känner igen det från amningen som gick snett med Lovis.

Jag skriver med Jessica på facebook, försöker börja sätta ord på vad det är jag känner, på vad det är som händer. Fasaden spricker lite under middagen och det slipper ur lite känslor innan jag hinner täppa till källan. Jag orkar inte, jag orkar inte att samtidigt som barnen sover och jag måste vara mamma släppa på trycket och låta fasaden falla. Så jag täpper till, kan inte yttra mig muntligt utan fortsätter använda det skriva ordet tillsammans med Jessica.

Jag vet inte hur jag ska formulera mig, istället klistrar jag rakt av en del av de jag lyckades få till i ord just då, när fasaden höll på att krackelera.

Jag tror jag är så rädd för att inte lyckas att helamma att jag funderar på att sluta försöka. Och det får mig att må skit. Hur jag än vänder på det har jag rumpan bak. Skuldkänslor delux.

Det enda jag vet är att jag mår inte bra nu, skam skuld och sorg kommer nog rätt nära känslokompotten som drabbat mig.

Jag är nog egentligen inte orolig över att han svälter eller går hungrig.

Jag sitter mycket med frågan "är det värt de?" Samtidigt som jag inte vill ångra mig.

Är det värt allt slit, alla kompromisser, alla känslor och ständiga tvivel för en halvtaskig viktuppgång? Är det verkligen det som är bäst?

Amning till vilket pris? (vad får amning kosta för mig?)

Och då hjälper det ju inte till att det inte blir några 200+/vecka som visar att det fungerar felfritt

Att jag lixom får argumentera emot andra att jag faktiskt kan, att jag faktiskt räcker till.

Jessica kommer såklart med frågor och svar, kloka sådana. Barnen somnar tidigt och det dröjer inte länge innan jag inte bara lyfter lite på locket, jag fullkomligt exploderar i känslor. Gråter, gråter massor och mellan gråter försöker jag sätta verkliga ord på vad det är jag känner. Det är svårt, mest för att jag inte vet vart jag ska börja. Jag känner så mycket. Nästan för mycket. Och jag känner olika. 

Där finns oron över att jag lurar mig själv att jag räcker till, besvikelsen över att inte våga lita på mig själv, rädslan för att misslyckas, skuldkänslor över att ens fundera över att välja ersättning, tvivel på om jag gör rätt, ännu mer rädsla för att göra något jag kommer ångra och sorg. Jag känner en så oerhörd sorg över hela situationen. Att jag sitter här igen, att det inte bara kan få funka. Varför kan det bara inte få funka?

Att släppa lös känslorna gör att det känns bättre. Det löste inte problemet, men att lätta på trycket var skönt. Att försöka komma på de klara på hur jag känner och dela med mig av vad som händer på insidan av mig. På insidan av fasaden. 

Så Holger får lite ersättning där på kvällskvisten, han äter inte mycket men han somnar hårt. Det var inte alls lika jobbigt att ge den där första flaskan till Holger som det hade varit att ge till Elof och Lovis. Jag hade nog ingen plats för mer känslor den kvällen. 

 Nu har det gått två dagar och Holger har fått lite ersättning 3-4 ggr om dygnet, han är ingen storätare precis. Men det är ändå lite extra mat, mat han sover länge på och vi ammar inte riktigt lika ofta. I famnen vill han fortfarande vara och att ge honom ersättning har inte gjort mig friare på så vis. Ändå så känns det lite bättre.

Ibland hör jag mig själv tänka att jag ska alltid amma innan han får flaskan eller att jag ska försöka låta bli flaskan så länge som möjligt för att kanske kunna återgå till helamning igen. Men jag försöker slå bort tankarna direkt, jag kan inte hålla på att sätta upp regler för mig själv. Att hitta på egna regler och strategier för hur jag ska göra kommer bara leda till än mer besvikelse, det vet jag redan nu. 

Efter vad som hänt nu vet jag att jag har en inre bild av mig själv, vem jag är. I mina egna ögon är jag en ammande kvinna, en mamma som gärna och med glädje vill amma sitt barn så länge som möjligt. Och så länge som möjligt är i detta fallet inte tre veckor eller tre månader, så länge som möjligt är att inte behöva ge ersättning alls. Men jag lyckas inte leva upp till den här bilden av mig själv. Att ligga så på gränsen till att inte räcka till, tvivlet och allt vad det medför få mig att må kasst. Jag klarar helt enkelt inte pressen att kämpa för att leva upp till min inre bild av vem jag är.

Och det gör ont!