fredag 30 januari 2015

En tripp till Erikshjälpen...

Det blev en shopping sväng igår. En sväng som jag egentligen inte hade velat göra. Men det var nödvändigt. Utan byxor vill väl ingen vara?

I sju månader hade jag hållit mig till LCHF utan några större snesteg och tappat 15 kg innan jag blev gravid med lillebror. Jag åt gott, mådde gott, hade hittat massor mer ork och började verkligen trivas med min kropp. Och allt eftersom kläderna i garderoben blev större byttes de ut till nya kläder.

Illamåendet mot vissa födoämnen kom med klara besked inom någon vecka efter att jag blev gravid. Ägg, feta såser, majonnäs, stekt kött och vitkål fick mig att vilja vända ut och in på hela tarmsystemet. Bara tanken på ägg fick mig att tappa matlusten, så att jag inte klarade av lukten av ägg är kanske inte så svårt att föreställa sig. Där rök alltså grundstenarna i min LCHF matlagning, eller kanske rättare sagt i all LCHF matlagning och inom kort var kolhydratshjärnan återinstallerad.

Tack och lov dröjde det ändå till sista månaden innan socker- och skåpätarmonstret flyttade in och vågen stannade på 96kg dagen lillebror föddes. Det blev en viktuppgång på 17kg den här gången. Det är väl varken mycket eller lite i graviditetssammanhanget. Men nu efteråt, när jag vill lägga mammakläderna i förrådet och använda vanliga kläder igen, så var det långt borta att byxorna i botten av garderoben skulle passa. I själva verket visade det sig på storleken som passade när jag köpte byxor på Erikshjälpen igår att jag är tillbaka där jag startade för snart 1,5år sedan. Tillbaka där jag startade med en massa mage, sockersug och ett skåpätarbeteende.

Självklart hade jag räknat med att kroppen skulle dra på sig några extrakilon under graviditeten, det är jag inte förvånad över. Men att jag skulle gräva ner mig i samma mönster igen är inget jag hade önskat. Det gör mig rättare sagt besviken på mig själv att jag sitter här och mår skit över att jag inte vågar/orkar/kan ta tag i mig själv, hålla mig till bättre matvanor och sparka ut mig på promenader. Istället har jag precis släppt efter för sockersuget och skåpätarmonstret för lite marsankräm och juice. Sött, gott fast ändå jävligt äckligt, men framförallt meningslöst. Och när jag frågar mig själv varför så har jag inget ärligt svar.

tisdag 27 januari 2015

Vad skulle jag gjort utan en tvättmaskin?

Utan egen tvättmaskin skulle jag nog gått under. Eller i alla fall ner i vikt av alla promenader till tvättstugan. Det är väl inte som att det blir tillräckligt med tvätt när man är tre barn och två vuxna i en familj, nej utöver all vanlig tvätt så använder vi oss av tygblöjor också och lillebror verkar vara en kräkbebis han också. Så en dag då vi bara tvättar en maskin, det är en dag med lite tvätt.

Jag tyckte att jag hade rätt så bra med formsydda blöjor som passar nyfödd rumpa. Det hade jag inte. Åtminstone inte tillräckligt många till lillebrors rumpa. 10 byten om dagen stoppar inte just nu. Men lika glad för det är jag! För blöjbyten indikerar starkt på att lillebror får i sig mjölk, en hel del mjölk till och med.

Vi har fått en toppenstart på amningen jag och lillebror. Jag har känt noll stress över ifall mjölken skulle komma igång eller inte, jag har inte haft någon anledning att tvivla på om han blir mätt eller inte och jag har klarat mig lindrigt undan från skavsår. Mjölken kom igång på bara några dagar och nu är han mätt lite längre perioder och sover gott om natten med en två-tre amningar.

Nu gäller det bara för mig att komma ihåg att dricka en massa vatten. För dagar som idag, när det blivit lite väl lite vatten drucket. Då kommer huvudvärken smygandes. Bäst att jag ser till att dricka ikapp mig när det gäller dagens vattenranson!

söndag 25 januari 2015

Lillebrors förlossningsberättelse del 2

Lördag 17 Januari 2015

Jo visst var det en känsla av mensvärk jag vaknade med där vid 7 tiden när Elof och Lovis tyckte de var dags att göra morgon. Krister hade åkt till jobbet vid 5 tiden, men innan han åkte så frågade han mig om det var något på gång, vilket jag sa att de inte var. För när jag var upp på toa då vid halv fem så hade jag ju inte känt av något på hela natten och inte då när jag var vaken heller, så iväg till Hudik med Krister!

Då både barnen och framförallt jag själv vaknade hungriga så blev det serverat frukost direkt! Och det tog inte lång tid innan mensvärkskänslan började bryta ut i vågor. Tog en första klockning medan vi åt och de kom med 3-5 min mellanrum och varade i ca 40 sekunder. Smärtan var inte så farlig, behövde inte stanna upp för att möta värkarna men det var helt klart rätt typ av smärta för att göra mig glad! Samtidigt har jag ju fått höra att trean ska vara lurig, många får tydligen värkar som bara mesar på för att sedan avta. Jag vågade ännu inte hoppas allt för mycket på att det verkligen skulle vara på gång, även fast att Elof och Lovis förlossningar inte haft några tveksamheter för sig utan när de väl börjat har de aldrig avtagit.

Någon annan som blev glad över att sammandragningarna från igår nu fortsatte och gjorde lite ont var såklart Jessica. Hon överöste mig med pepp och strikta instruktioner för vad jag skulle göra så att värkarna inte skulle avta. Jag valde att städa undan alla leksaker som fanns i vardagsrummet, de hade inte blivit gjort på några dagar och skulle jag nu hålla till i vardagsrummet och föda barn vore det i alla fall lite praktiskt om inte varenda pryl låg i vägen för mig. Givetvis meddelade jag Krister och Britta också, de fick varsitt SMS med informationen om att jag hade värkar.

Vid 9 tiden bedömer jag värkarnas smärta som en 3,5 när 10 är värsta tänkbara värkarna och Jessica hotar mig med att om de inte har kommit igång ordentligt före klockan 18 så kommer hon inte hinna med förlossningen. Men en timme senare konstaterar jag att det här är inte falskt alarm, värkarna kommer med 3-4 minuters mellanrum och är alla dryga 40 sekunder långa. Smärtan bedömer jag till 4,5-5 och vill helst stanna upp och andas genom värkarna. Jessica får order om att det kan vara dags att röra sig mot Matfors, då jag börjar inse att om det här inte stannar av eller tar en paus så kan bebis faktiskt vara ute före klockan 18. Och Krister som jag inte hört något av ringer jag upp, för nu vill jag faktiskt ha bekräftat av honom att han läst att förlossningen har startat samt att jag ville ha en tid när han kunde tänkas vara hemma igen. Han hade såklart inte sett SMSen jag skickat, men stressfria mannen kan man inte stressa på med någonting, åtminstone inte så att det märks. Körningen hade gått över förväntan i alla fall och han skulle vara hemma till 12. Skönt, då hade jag en tid att sikta in mig på hur länge jag skulle få hjälp med barnen så att jag helt kunde fokusera på mig själv under värkarna.

Nu var det dags för köket att få sig en omgång. Något vettigt skulle jag väl göra mellan värkarna?!? Så jag sanerar köket, det blir inte särskilt effektivt jobbat då jag blir avbruten av värkar och barnen men lagom till att barnen börjar bli griniga av hunger är köket städat. Får meddelande av Krister att han är på väg hem från stan så jag skickar honom att köpa lite godis på Ica, det finns ju inget hemma och det finns inget som är så gott efter förlossningen och dagen efter med intensivamningen som smågodis! Jag ringer också till Britta, vi bestämmer att hon ska äta lunch och sen röra sig hit, ungefär 13.30 räknar hon med att vara på plats.

Makaroner och kall korv är vad som hamnar på menyn. De är snabbt, uppskattat av barnen och lättätet för mig, något tyngre hade jag inte förmått mig att äta. Jag hinner precis få i mig den pasta jag får plats med när Krister kommer hem och kan ta över matserveringen till barnen. Jag måste nu stå upp och rulla på höfterna under värkarna och sista halvtimmen med hungriga griniga barn hade gjort att jag flera värkar i rad inte kunnat möta dem på ett bra sätt. Jag var genomblöt av svett, trött och längtade efter att få ställa mig i duschen.

Kristers reaktion på att jag måste avbryta det jag håller på med för att ta värkarna är ett stort leende som strålar av stolthet, lycka och lugn. En känsla som snabbt sprider sig till mig och jag får det genast enklare att möta värkarna när han har kommit hem. Inom 15 minuter efter att han kommit hem står jag i duschen. Det är varmt, skönt och avslappnande. Värkarnas intensitet lindras och jag känner att jag får vila och ladda batterierna lite. Klockan är ca 12.15 och jag vet att Jessica anländer när som helst.

torsdag 22 januari 2015

Lillebrors Förlossningsberättelse del 1

Fredagen den 16e januari 2015

Fredagen var som vilken dag som helst egentligen. Jag mådde varken sämre eller bättre än någon annan dag under graviditeten och bebis betedde sig som vanligt i magen. Men mitt på dagen fick jag ett ryck och skurade hela badrummet med diskborste och såpa. Behöver jag nämna att det doftade gott? Det tog sin tid, men så rent lär det nog inte bli igen på länge.

På kvällen drog jag sedan iväg ensam med Lovis för att fixa veckohandlingen, en helt oplanerad sådan vilket innebar 500 varv inne på Ica och en jänta som var annat än nöjd över att det tog sådan tid. Tungt med bråkig Lovis som helst ville bli buren. Tungt med full kundvagn. Tungt med fulla kassar till bilen. Och inte lika tungt med en snäll sambo som kom och bar kassarna upp för trappen. Fast var gjorde det, den här dagen verkade jag ha massor av energi.

Under hela graviditeten har jag bara haft någon enstaka sammandragning som jag känt av mer än att jag märkt att magen blivit hård. Fast nu under sena kvällen när jag satt och tittade på tv så började de komma sammandragning på sammandragning som faktiskt var lite obekväma. Nämner det för Jessica som i de närmaste ber till gudarna att något ska vara på gång, då morgondagen lördag är sista chansen för att hon ska ha möjlighet att vara med på förlossningen. Vi vågar inte hoppas på att detta ska betyda något, varken jag eller Jessica. Så när Krister frågar innan han lägger sig ifall han kan jobba imorgon som planerat eller inte så säger jag "Åk och jobba du, annars kan man ju ge sig den på att det absolut inte kommer bli något barn imorgon".

Krister hoppar i säng och jag sitter kvar uppe surrar med några kompisar, kollar på tv och laddar ner en värktimer. Sammandragningarna fortsätter komma, de gör inte ont men är ändå av en annan karaktär än de sammandragningar jag haft under graviditeten, de är obekväma. Tanken finns där bak i huvudet att de skulle kunna vara förvärkar, eller kanske till och med riktiga värkar som inte tagit fart än. Hur som haver så kan inte nyfikenheten hos mig tyglas och jag klockar sammandragningarna, vilka visar sig komma ganska jämnt med 3-7 min mellanrum och varar 30-60 sekunder.

Klockan blir ganska sent, en del av mig vill stanna uppe för att inte riskera att det skulle avta om jag somnade och den andra delen av mig vet att jag är ensam med barnen halva dagen imorgon och de har ingen som helst hänsyn för att mamma gärna sover till klockan 9. Beslutet att gå och sova var således inte särskilt svårt att ta. Och sova, de fick jag göra.

Lördagen den 17 januari 2015

Jag sov hårt och gott utan ett enda uppvaknande av värk eller behov av toabesök ända tills Lovis väckte mig skoningslöst kl 7 genom att kasta sig över mig och magen fram och tillbaka. När jag väl erkände att jag var vaken så visade det sig att Elof också var vaken och tack och lov hade de humöret på topp båda två! Ligger där och pratar med dem, ber Elof hämta min telefon för att kolla vad klockan är och vad är det jag känner? Är jag inte öm i magen som av mensvärk? Så där som jag varit när värkarna precis ska till att komma igång vid mina tidigare förlossningar?!?.....

tisdag 20 januari 2015

FAQ Min hemförlossning.

Då jag får samma eller liknande frågor från väldigt många olika håll så väljer jag att svara på de vanligaste på ett och samma ställe. Det är enklast för mig och du som är nyfiken får i samma veva även svar på andra frågor. Önskas fördjupning om något så kommer det längst ner länkar och tips på vart man kan få veta mer, självklart får du även fråga mig.

Varför ville du föda hemma?
Det finns många omständigheter som mitt val att föda mitt tredje barn hemma är grundat på. Varav det tyngsta/största är att då jag är så säker i mig själv, på hur min kropp fungerar och hur jag vill ha det/bli bemött under förlossningen, blir i stort sett allt som sker på rutin inne på sjukhuset något jag vill vara utan. Jag ville sköta mitt värkarbete i lugn och ro och föda på mina egna villkor utan att någon annan är med och styr. 

Jag har inte på något sätt känt mig otrygg under mina två första förlossningar på sjukhuset. Men jag har inte heller känt att det har varit jag som fött barn, utan en barnmorska har förlöst mig utefter rutiner som någon annan mallat upp och inte så som jag innerst inne önskat.

Att föda hemma var inte någon ny idé som kommit under den här graviditeten. Det var något som jag funderade över redan när jag väntade Elof. Jag läste på mycket, letade efter en hembarnmorska och diskuterade mycket med andra som fött hemma och med Krister givetvis. Till slut så kom jag fram till att då jag var förstföderska och inte hade någon aning om hur jag skulle reagera över smärtan samt att det var en timmes resa till sjukhuset om något skulle gå fel/jag skulle ångra mig så lades planerna på is och det blev en förlossning på sjukhuset. Men intresset och nyfikenheten över en hemförlossning försvann inte utan jag har kontinuerligt läst artiklar, diskussioner och andras erfarenheter kring förlossningar både hemma och på sjukhus. Med Lovis var jag väldigt sugen på att stanna kvar hemma, men återigen så kändes avståndet till sjukhuset som den värsta fienden så vi åkte in. Jag var ju som sagt ändå inte missnöjd med den vård jag hade fått på sjukhuset.

Den här gången däremot fanns det inget avstånd att tala om till sjukhuset/ambulans i lägenheten. Runt vecka 20 började jag fundera och planera "på riktigt" för hur en förlossning hemma skulle kunna vara. Vad behövs, vilka ska vara med, hur känner jag inför alla "tänk om", vad har andra som fött hemma för tips till mig i just denna situation, osv. I vecka 31 bestämde jag mig för att "nu kör vi på det här" och kontaktade den doula som jag hittade kontaktuppgifter till här i Västernorrland. Därefter lades planera för förlossningen upp.

Får man föda hemma?
All vård är frivillig, (förutom sånt som beslutas under våra tvångslagstiftningar LVU, LVM, LPT) och det finns därmed inget som säger att man måste föda på en viss plats eller under vissa bestämda former. Landstinget erbjuder i sin mödravård förlossningsvård på sjukhuset, som man är fri att välja att ta emot eller vara utan.

Vilka var med under förlossningen?
Under förlossningen så hade jag några lugna, trygga människor omkring mig. Dessa var min sambo och pappan Krister, mina två barn, Jessica en nära väninna och Doulan Knapp Britta Eriksson. 

Varför ingen barnmorska?
Med Elof försökte jag få tag i en barnmorska som ville assistera under förlossningen hemma. Men det visade sig vara mycket svårt. Den enda som jag kunde hitta var inte längre verksam då hon spenderade väldigt mycket tid på annan ort. Jag kände att hur vida en barnmorska var närvarande eller inte var inte de allra viktigaste för mig, därför gjorde jag inga större ansträngningar för att hitta en barnmorska till den här förlossningen.

Hur reagerade barnen? 
Barnen var sina vanliga jag under förlossningen. Båda nyfikna på vad som höll på att ske, men ingen av dem reagerade nämnvärt på att jag betedde mig annorlunda.

Lovis protesterade emot att doulan gav mig massage, men när hon fick hjälpa till nästa värk istället så gick det mycket bättre. Hon var mycket nyfiken på vad som skedde under utdrivningsskedet, hon såg sin lillebror födas för att sen återgå till att leka.

Inför förlossningen hade jag pratat Elof om att snart kommer bebisen vilja komma ut, då kommer den genom mammas snippa. Vi har tittat på filmklipp av några djur som föder ungar men också på ett lugnt fint klipp på en kvinna som föder. Elofs reaktion vad kort och gott "Wow, vilken fin bebis" för att sen göra något annat. Elof hjälpte även han till med lite massage till mig under förlossningen, själva födseln missade han dock då han var fullt fokuserad på att ett nytt avsnitt med "dinosaurietåg" började.

Hade barnen reagerat annorlunda, med att bli rädda, oroliga eller helt enkelt bara varit på ett sju helsickes humör så var en av Jessicas "uppgifter" att vara backup och hitta på något med barnen, så som att gå ut och leka eller åka bil tex. 

Tvekade du på ditt val att föda hemma någon gång?
Ja, det gjorde jag. Vid tillfällen när jag var helt slutkörd och Elof och Lovis på ett jäkligt bråkigt humör. Så ungefär en till två gånger om dagen sista veckorna tvekade/tvivlade jag på att det skulle vara möjligt för mig att föda hemma, då de kändes som att de jämt var på dåligt humör. Under förlossningen däremot höll barnen sams i stort sett hela tiden, de var lite bråkiga före lunch men med lite makaroner i magen gick det över.

Men när förlossningen väl startat så ångrade/tvekade jag inte en enda gång och fick en känsla av att jag ville åka in till sjukhuset istället. Det kändes hela tiden självklart att vara kvar hemma. 

Förvarnade du sjukhuset om att förlossningen startat?
Nej det gjorde jag inte. Däremot stod det i min journal att jag planerat en hemförlossning och skulle kontakta dem om något kändes fel/vi ville komma in och att vi skulle meddela dem efteråt. En av anledningarna var att jag inte ville riskera att en främmande människa över telefonen skulle försöka få mig att ändra på mitt beslut, samt att de (ska) har full beredskap på att någon kommer in akut oavsett om de blivit förvarnade eller inte.

Hur hanterade du smärtan?

Som smärtlindring använde jag precis som med Lovis andning och avslappning. Då jag fött utan bedövning innan så visste jag att det var något som jag klarade av. Jag tog även två längre duschar och mot slutet när värkarna blev som jobbigast fick jag massage/mottryck i ryggslutet och kalla handdukar att svalka mig med mellan värkarna. Vid utdrivningen hade jag även under 1,5 värk en varm handduk mot underlivet, fler blev det inte innan lillebror var född. 

Hur visste du att du var fullt öppen och kunde börja krysta?
Genom att lita och lyssna på kroppen, när de "vanliga värkarna" inte kändes lika längre så började jag försiktigt "krysta emot" och andas igenom dem. Sen kom värkpausen innan första riktiga krystvärken kom, den av det slaget där det inte går att låta bli att krysta.  

Åkte du in efteråt för att kolla om du behövde sys?
Nej det gjorde jag inte, ingen av de som såg lillebror komma ut såg att jag gick sönder och på så sätt så var jag rätt säker på att inga större skador uppkommit. När jag sen duschade efteråt så hade jag ingen sveda av något sår och var bara lite lätt öm. Om jag hade brustit något, eller var orolig för det så hade jag åkt in och gjort en undersökning.

Vad klampade och klippte ni navelsträngen med?
Det här med avnavling och då framförallt sen avnavling är något som jag läst mycket om. Efter att navelsträngen pulserat tillbaka allt blod till bebisen så börjar ett ämne som heter Whartons Jelly att bildas. Detta blir som en "propp" i hela navelsträngen som gör att den täpps igen. Denna process tar ca 3 timmar. Det är naturens egen peang och därmed behöver inte navelsträngen klampas eller knytas av om man väntar ut denna process. Klippte gjorde vi med en vass och bra sax som vi hade steriliserat. 

Navelsträngen klippte vi av efter 4 timmar, i samma veva som jag skulle gå och duscha och Krister sitta och bebismysa. 

Hur gör man med moderkakan? 
På sjukhuset går moderkakan som biologiskt avfall, om man inte ber om annat. Man har nämligen full rätt att ta med sig den hem. Vissa planterar/gräver ner moderkakan tillsammans med ett träd, andra torkar och kapslar in den för att äta upp den. Vi slängde den helt enkelt i soporna.

Åker man in för vägning/mätning och andra kontroller när man barnet är fött?
Precis som jag sa innan så är all vård frivillig. Vi valde att efter födseln ringa till förlossningen och meddela dem att lillebror var född och att vi önskade att få komma in för vägning/mätning och den första läkarkontrollen nästa dag. Efter en kort redogörelse för hur förlossningen varit så fick vi tid för träff med barnmorska och läkare dagen efter.

Hur får barnet sitt personnummer om man inte föder på sjukhuset, måste man inte bevisa att man har fött barn, och när?
Sjukhuset anmäler till skatteverket (folkbokföringen) att en födsel har skett. Detta kan man även göra själv på skattekontoret om man helt vill undvika sjukhuset. Då får man visa upp sig själv och barnet samt intyga att barnet är sitt egna osv. Men då vi ringde till sjukhuset efter födseln så anmälde de att lillebror var född och han har fått sitt personnummer.

Hur mår du nu efteråt?
Jag mår toppen efter förlossningen och valet att föda hemma känns självfallet helt rätt då allt gick bättre än jag kunnat hoppas på! För varje barn har jag mått bättre och bättre efter förlossningarna och det är nog bara den degiga magen och eftervärkarna och vittnar om att jag fött barn för bara tre dygn sedan. Ja förutom lillebror som förgyllt vår familj med sin existens. 

Kommer du vilja föda hemma igen om det blir fler barn?
Förutsatt att jag är frisk i graviditeten och att inget visar på att barnet ligger fel eller inte mår bra så kommer framtida syskon att födas hemma de också.

Kommer du satsa på hemförlossningar när du själv blivit BM? Eller "får" man inte jobba med det i Västernorrland?
Jag kommer definitivt tillhöra skaran som är positivt inställd till hemförlossning och som vill att det ska finnas ett komplement till dagens variant av sjukhusbaserad förlossningsvård till friska mammor med förväntat normal förlossning.

Jag har läst diskussioner från andra landsting att barnmorskor inte fått ta på sig uppdrag att assistera vid hemförlossningar när de jobbar inom vården, men det har inte främst varit att säkerhets/rutin-mässiga skäl. Utan av anledningar som att de inte får ta ledigt för att jobba med "konkurrerande verksamhet", lite typ "Du jobbar i min restaurang som kock, nej du får inte ledigt för att Anna vill ha dig som privat kock på sin fest och nej Anna får inte låna/hyra dig från restaurangen som kock på sin privata fest". Hur det verkliga läget ser ut för barnmorskorna i Västernorrland vet jag inte.

Nyttiga länkar för dig som vill läsa mer på egen hand:
www.doula.nu
http://fodelsehuset.se/
https://www.facebook.com/groups/98718282961/?fref=ts -> FB gruppen Sen avnavling - Barnets födslorätt
https://www.facebook.com/groups/155515287981569/?ref=ts&fref=ts -> FB gruppen Naturlig Förlossning
https://www.facebook.com/groups/361068910633044/?ref=ts&fref=ts -> FB gruppen Föda hemma - Vår mänskliga rättighet

Jag kan förstå att facebook grupper låter som klena källor. Men där sprids mycket fakta med källor och det är en plattform för att hitta andra personer med kunskap och erfarenhet.

Hoppas att dessa svar på de vanligaste frågorna jag har fått är till glädje för många. Jag kommer även skriva en förlossningsberättelse, men inte ikväll ;)