Kaffe är inte bra!

Idag drack jag en kopp kaffe för första gången på säkert 6 månader, om det inte var ännu längre sedan. Kan bara konstatera en sak. Kaffe är inget för mig. Magen tjorvar och jag har ingen ro att somna. Men vad gör det, jag har ju massor av saker att tänka på!

Som vår mindre trevliga erfarenhet av val av verkstad till kamremsbytet på båda bilarna. Nu är det konstaterat, remmen var kuggad en kugg fel på min bil. Men det är åtgärdat nu. Högst troligt är det samma fel på Kristers bil också. Det kommer vi få veta om inte allt för länge. Så nu återstår bara förberedelser för operation Kräva pengar tillbaka från verkstad nr 1. Vilka faktiskt var de som skickade oss till verkstad nr 2 för att få ordning på min bil. Detta kommer att bli en följetong, och jag kommer inte att ge mig i första taget. De har klantat sig och jag vinner inget på att vara snäll. Jag är så less, förbannad och besviken, samtidigt som jag känner mig lurad. Allt hade blivit mycket billigare om verkstad nr 1 hade skickat oss till verkstad nr 2 direkt. Han som driver verkstad nr 2 är inte särskilt imponerad av verkstad nr 1 kan jag ju meddela. Mer om detta imorgon hoppas jag på.

Vi var på öppna kyrkis idag. Det är så trevligt där! Så skönt att få komma hemifrån ibland även om det blir en lång lång dag, som det blev idag. Men imorgon ska vi hålla oss hemma igen, Och jag hoppas verkligen att vi ska kunna komma iväg på matlagningen jag och barnen. Det känns som att vi har varit sjuka och upptagna i evigheter. Och sen är det målningen på eftermiddagen och en dopklänning att brodera klart. Nej nej, börjar inte alls känna av någon panik med alla förberedelser. För att inte tala om vetskapen om att Krister troligen kommer jobba heltid samma vecka som dopet. Men skiter det sig får vi väl bjuda på hämtpizza och rulltårta.

En helt vanlig fredag!

Ja om man är mamma till en Elof vill säga. Vi startade tidigt med att han kräktes strax efter att jag hade fått Lovis att somna om där vid strax före fem. Bara slita bort sängkläderna, spola av Elof och dumtrött som man är matar jag honom. Tre sekunder senare är det såklart kräk fulla sängen igen. *suck*

Och som inte det vore nog så blev ju Tiger full i kräk. Så där låg vi nu, på handdukar, med en mega trött Elof, Tiger som inte kunde användas och en därför vrålförbannad Elof som spenderade nästa två timmar med att nästan somna, gallskrika, sparka, slåss, vråla, väcka Lovis, lugna ner sig, Lovis somnade om och så höll det på.

Sen gav jag upp kvart över sju för då hade Elof väckt Lovis så pass att hon omöjligt skulle kunna somna om. Hej dålig start på dagen!

Men det slutar ju inte där. Tiger behövde såklart åka in i tvättmaskinen. En arg Elof blev nu ännu argare, för att inte tala om hur förbannad han vart när vi var ner igen och stoppade in Tiger i tumlaren. Som tur var dröjde det inte allt för länge innan det var dags för att sova lunch. Då var Tiger torr och sådär mysigt torktumlarevarm. Elof höll inte på att ta sig upp för trappen, Hade jag inte gått bakom och puchat hade han baskemig somnat på mitten. Och somna, det gjorde även jag och Lovis i två timmar. Så skönt. Och Elof sov ytterligare en timme. Sen var det full fart igen.

Massor med mat har han ätit idag, utan att kräkas. Så mina tankar på att det skulle vara magsjuka igen försvann och då Lovis somnade så lämpligt i tidsplanen så kunde jag och Elof i lugn och ro kocka ihop en fisksoppa till middag. Som jag njöt av att stå och laga mat tillsammans med min son! Och han hade bra roligt han också tills att han skulle hjälpa till med den hackade gula löken. Det tog inte många sekunder innan det sved i ögonen på honom. Tur att det går över fort när man tvättar händerna i kallt vatten.

Soppan blev äcklig tyckte Elof, ätbar tyckte jag och Krister skulle nog kunnat äta lika mycket till bara för att det var så gott. Vilken tur att man inte alltid måste tycka samma som alla andra!

Men nu är ju frågan om Elof har magsjuka ändå. För den vällingen han fick av Krister innan de skulle upp och sova den kom upp igen med raketfart över vardagsrumsgolvet. Det blir till att fortsätta med hygien på extrem nivå några dagar till. Till mina händers olycka, de blir så torra av allt tvättande. Men snart är vi kvitt alla hemska magsjukor!

Konstig dag.

Igår var en sån där dag som man inte vet om man ska skratta eller gråta över när man ser tillbaka på den. Vet inte vart jag ska börja någonstans.

Morgonen blev den bästa på många dagar och länge ser det ut som att vi ska ha gått om tid på oss och även kanske hinna med ett extra ärende innan vi skulle hämta Petra på bussen. Men se det sket sig totalt!
Med sig skulle Petra ha haft en tårtform för oss att baka doptårta i. Men det hade blivit glömt. Och tur var väl det för det hade blivit miss i kommunikationen så jag hade fått fel saker om det hade blivit ihågkommet.

Ja sen var det raka spåret in på IKEA där vi skulle äta. Och där var det ju trettiosju mil kö. Vände direkt, fanns ju inte en chans i galaxen att vi skulle hinna få äta innan vi hade nästa tid att passa. Men vi hittade en form som jag ska kunna baka tårtorna i i alla fall. Tur var väl det!

Nåja det blev ett mål på Max drivein. Vi hittade en bänk utanför älvenshus där vi fick sitta i solen och äta. Det var mysigt! Elof tycker mycket om sin Moster Petra. Men inte hot creole, de stripsen fick Petra äta upp.

Och självklart blev Lovis hungrig precis när jag skulle in till barnmorskan för efterkontroll. Det var ju som tur var bara att gå in och fortsätta äta. Min nya barnmorska Malin är hur go som helst, av alla som jag har mött gillar jag henne helt klart bäst! Det blev lite allmänt snack om förlossningen, finns ju inte så mycket att säga om den egentligen. Och sen till den återkommande frågan. Ville jag ha ett preventivmedel och vad för slags sort i så fall.

Som jag har grubblat, täkt, blivit tokig och inte ett dugg klokare över detta beslut. Vem har mest rätt, hjärtat eller hjärnan. Vill de samma sak eller inte. Vad har bäst argument. Och att argumentera med sig själv när man fått utmärkelsen årets agitator (lite udda sådär av mentorerna i åk 8) är ju inte speciellt framgångs rikt koncept. Och när den enda som har något att säga till om i denna fråga kläcker ur sig "det vart lite tätt med 15månader" och "det är du som bestämmer men du hade väl tänkt plugga till sjuksköterska" men antyder ändå i samma veva att ett till barn är välkommet ifall att det skulle bli aktuellt, och sen verkar tycka att diskussionen är avklarad har inte precis hjälpt mig. Nå vål. Det blev en kopparspiral, snabbt och enkelt att ta bort igen om jag ångrar mig. Även om det känns väldigt definitivt. Att jag just nu tackar nej och SKYDDAR mig från fler mirakel som att det var något som jag inte ville ha. Men jag vill ju ha dom, hur många som helst, gärna nyss eller i alla fall ganska snart.

Tanken gnager i mig. Har jag gjort rätt? Eller ångrar jag mig? Jag vet ju att jag aldrig skulle ångra ett barn! Blä, det känns tomt i kroppen!

Hur som, när barnmorskan var avklarad så gick vi ut till väntrummet igen. Vi hade lite dötid att leka bort tills att det var dags att besöka BVC. Idag skulle det bli dubbel koll av båda barnen och vaccination av båda två.

Lovis hade växt bra, skrek så att hjärtat mitt gick i tio miljoner bitar av sprutorna. Jag är så glad att de kan ta ett i varje ben samtidigt så att man bara behöver trösta en gång. Det är nog jobbigt, skitjobbigt. Men tillslut somnade hon och det var Elofs tur. Petra hjälpte till med vägning och mätning. Han har växt han också. Men ändå dalat två enheter på sin kurva, så det blev utfrågning om matrutiner, order om att försöka få honom att äta mer och erbjuda mat oftare. Snacka om att jag kände mig som en sjukt värdelös mamma, som inte lyckats ge sitt barn tillräckligt med mat. Samtidigt som jag vet att han går ju inte hungrig. Han får ju mat när han vill ha, äter det han har ro till att äta (vilket inte brukar vara mysigt) och sen får han ersättning en stund senare. Jag vill ju att han ska få anpassa själv och känna hur mycket mat det är han vill äta. Jag vill inte tvinga, mat ska vara kul. Men visst undrar jag över om vi gör rätt.
Sen så ska vi väl inte glömma bort att Elof är aldrig stilla, ALDRIG. Inte ens när han sover eller åker bil. Det är full fart hela tiden, på så vis kan jag förstå att molekylerna har svårt att fästa sig i kroppen på honom.

Nu kanske man kan tycka att det skulle räcka här. Men se det gjorde det ju inte. Även språkutvecklingen skulle följas upp. Pratar Elof? Ja han är lika tyst son han är stilla, det vill säga inte alls. Det kommer ljud från den kroppen konstant. Men några ord, nej skulle inte tro det. Vi har mamma, pappa, Hanna, tack, där och här. Visst han förmedlar och kommunicerar mycket mer, men inte med riktiga ord. Sköterskan och läkaren frågar om säkert 30 olika ord om han inte har sagt dem. Men nej, det har han ju inte. Känslan av att vara en värdelös morsa stärks såklart på nytt, att han sen inte lyssnade när jag skulle be honom hämta något gjorde ju inte saken bättre.

Elof är ju mitt perfekta, vackra och duktiga busfrö. Ändå kändes det som att vi misslyckades på varenda liten punkt.
För vikten så skulle vi komma tillbaka och väga igen om tre månader.

Jaha, äntligen klart på BVC och bara tre timmar kvar att slå ihjäl innan Petra skulle med bussen hem till övik igen. Det slutade med lite väl mycket shopping, dock bara planerade utgifter och tre slöjstjärtar till akvariet för att avslutas med en maxbox i lugn och ro till Elof. Ja Petra fick mer än halva. Han äter ju som sagt inte så mycket den här Elof. Hinner inte mer än lämna Petra på bussen, ringa mamma och gnälla av mig lite för hur det hade gått så kommer jag ju på att jag hade ju glömt fråga Petra en viktig sak under dagen. Så då fick jag ringa och ta det över telefon ändå. Är så oerhört glad över att hon tackade ja!

Väl hemma så vill jag ju återberätta vad som hänt och sagt men kommer inte ihåg vad jag har sagt till vem och upprepar säkert hälften flera gånger om. Sen är det ju som vanligt de gånger jag behöver prata om dagen så har klockan hunnit bli mycket och Krister sover innan han kommit upp på övervåningen. Så då blir det ett äckligt långt blogginlägg nu istället.

Höll på att glömma bort, en sak fick Elof beröm för. Eller jag tror att det var beröm, jag vet faktiskt inte. Han var så lugn under undersökningen. Sa inte ett ord, rörde inte en min och gjorde inget för att protestera. Under själva vaccinationen log han till och med åt sköterskan! Tydligen brukar de knappt få peta på barnen när de är 18 månader. Så tillsammans med allt det andra kan man ju inte låta bli att undra om det var något bra eller dåligt att han var så lugn och snäll. Vad har vi gjort för annorlunda mot andra föräldrar när han inte protesterade?

Om du har läst ändå hit måste du ha haft tråkigt när du började. Shit vad längt det blev. Och ändå känns det som att det finns lika mycket till inom mig!

Lovis födelse del 3!

Torsdag den 1 Augusti

(Nu är jag lite osäker på i vilken ordning saker och ting sker, men i alla fall...)

De kommer tätt nu, värkarna. Och vid något tillfälle tappar jag kontrollen över/fokuset på andningen under värken, men lyckas tack och lov hitta tillbaka till flåsandet innan värken är över. Dem som säger att det inte hjälper att andas måste göra något fel, skillnaden var enorm! Det var också det närmaste jag kom "ge upp/vill dö" fasen under den här förlossningen.

Men Krister han var med han och frågar mig ifall att det var nu jag ville ha kalla handdukar på magen. Och det ville jag gärna! Inte riktigt lika skönt som jag mindes men åh så svalt och skönt det var! Jag hade också slitit av mig rocken som var äckligt varm. Under en värkpaus frågade jag om de hade startat en fläkt, för det fläktade så skönt. Men tydligen var det bara ventilationen.

Tar värk på värk med flåsande, ligger och längtar efter att få börja krysta. Men den tryckande känslan vill aldrig infinna sig tycker jag, den tydliga förändringen i värkarna som jag hade med Elof ville aldrig komma. Peppar mig själv mellan värkarna med att "nästa kan inte vara värre, klarade jag den här så kan jag ta en till utan lustgasen osv".

Och som en skänk från ovan, i en värkpaus, säger barnmorskan till mig:
"Du får börja krysta lite i nästa värk om du vill"
Ett "åh får jag det?!" är allt jag klarar av att få fram till svar. Hade jag kunnat hade jag hoppat upp och kramat henne av glädje. Och som i ett nafs få jag helt nya krafter och ny motivation. Äntligen skulle jag få börja ta i och börja bröla.

Sagt och gjort, nästa värk tog jag i. Nu skulle ungen ut! Hittar musklerna direkt, kroppen minns, kroppen kan! Följer kroppens impulser och krystar varken mer eller mindre än vad som känns bra. Om jag tänker något mellan krystvärkarna har jag ingen som helst koll på. Men jag slappnar av och ligger och lyssnar. Och så i en värkpaus hör jag hur barnmorskan försöker få kontakt med undersköterskan. Men det går inte så bra. Tillslut efter att ha varit övertydlig några gånger så går budskapet äntligen fram: "kan du hämta lite TORKY till mig!"
undersköterskan: "Jaha, javisstja"
Bm: "Nog vet väl du om att jag brukar vilja ha lite torky vid det här laget?"
uska: "Ja, men du vet. Jag står och tittat på ett barnhuvud, och det är lika fascinerande varje gång, och då blir man som lite borta"

Jag tycker mig höra hur barnmorskan skakar på huvudet och suckar. Själv tänker jag inte ens på att det förmodligen är för att jag har "bajsat på mig" eller för att hon vill vara beredd på det som hon vill ha torkyn. Det enda som fastnade i mitt huvud var att hon tittade på ett barnhuvud!






Så jag frågar: "Syns huvudet, får jag känna?". Och javisst fick jag det! Jag var snabbt ner med handen för att hinna innan nästa värk. Varmt. Kladdigt. Runt. Hårt. Bättre kan jag inte beskriva det, att få ta på sitt barn för första gången, få känna att jodå, bebisen är på väg ut, det är fantastiskt!



Och i nästa värk tar jag i och krystar tills hela kroppen skriker STOPP! Även barnmorskan säger åt mig att jag ska sluta och nu bara flåsa bort resten av värken. Men hon hade inte behövt säga något. Jag ville inget hellre. Flåsar så jag tror att luften i rummet ska ta slut, även om det inte finns plats i hjärnan för att tänka på något annat än fullt fokus på att blåsa bort smärtan. Har svårt att slappna av och sluta flåsa, så barnmorskan hjälper mig att slappna av och lugna mig lite så att jag ska hinna andas lite lugnt och ladda inför nästa värk. Att detta ögonblick är döpt till "The ring of fire" har jag full förståelse för och tycker att det är ett utmärkt namn!

Och med nästa värk kommer huvudet fram, hon har navelsträngen ett varv löst runt halsen och jag känner hur barnmorskan lirkar lös den. Det dröjer inte länge innan nästa värk kommer, jag tar i och sen så hör jag bara barnmorskan säga: "Hänger du med nu då?"




Det är som att jag vaknar till och vet direkt vad det är frågan om, sträcker ner mina händer och tar emot mitt barn som precis halkar ur mig. Lyfter upp henne mot min kropp och vi får en filt på oss. Hon skriker direkt. Lyckan är total. Klockan är 22.33.
Då jag har ena handen under rumpan så konstaterar vi snabbt att det är en liten flicka som vi har fått. Vi hade valt den här gången att inte kolla könet på något sätt, varken med ultraljud eller något annat typ av "test". Krister fick klippa navelsträngen efter några minuter när den slutat pulsera (så kallad sen avnavling) och trotts att jag vägrade syntocin så var moderkakan ute bara några minuter senare och jag blödde väldigt lite. Här behöv inga extra hormoner på rutin, min kropp vet hur man föder barn!

Jag säger det igen.

Jag älskar att föda barn!

Stolt 2barnsmor, nöjd över sina prestationer med
nykläckt Lovis i famnen.

Färsking redo för flytt till BBH

Vikten 3656g

Längden 51cm
Traktorstrumporna! <3

Lovis födelse! del 2

Torsdag den 1 Augusti.

Ja vi blev alltså kvar på undersökningsrummet tills dess att den nya barnmorskan Annelie kom in och presenterade sig. (Vilket för övrigt var samma barnmorska som svarade i telefonen när jag ringde in mitt i natten med Elof, samt skrev över oss på patienthotellet med Elof) I väntan på henne hade jag gått på toa och kissat, då kom det en del slem och annat biologiskt avfall som jag tror att de flesta brukar kalla för slemproppen.
Men i alla fall, hon kom och berättade för oss att de hade gjort i ordning ett rum till oss så vi förflyttades dit.

Journalanteckning: Inskrivning kl 20.05. Förd till förlossningssal kl 20.55 vill stå ett tag.

Krister checkar in oss på Förlossningen på Facebook med orden "Broster har bestämt sig, jag ska UT!"

Inskriven, nästan 7cm öppen,
på "mesvärkar" som jag själv
kallar dem en liten stund till.

När vi kommer in till rummet så frågar hon lite allmänt hur jag vill göra nu, så jag ger henne mitt förlossningsbrev där jag har skrivit ner de viktigaste önskemålen. Tog en värk medan hon läste och efter det så föreslog hon att jag kunde ju få ligga på sidan, det gick precis lika bra som att ligga på rygg tyckte hon, annars så skulle vi nog kunna hitta en ställning som kändes bra för mig när det var dags att krysta. För den nyfikne finns hela förlossningsbrevet att läsa här. I övrigt sa hon inte något om brevet men jag slapp få en nål i armen/handen och det var jävligt skönt!
Jag valde att fortsätta stå upp, men att de fick gärna göra i ordning ett gå/stå-bord så att det fanns i rummet. "Inga problem" sa undersköterskan Anita som försvann iväg för att hämta ett. I samma veva så undrade hon om jag ville ha något att dricka, en sockerdricka kanske? "Nej" vrålar jag tillbaka mitt i värken. Här skulle banne mig inte drickas någon ljummen äcklig sockerdricka, jag hade sett till att förse mig med Fanta och mineralvatten.

Värkarna mötte jag med att gunga/svänga/dansa/studsa runt med höften fram och tillbaka i sidledes eller i en åtta tillsammans med att andas och flämta. Undersköterskan sa vid ett tillfälle att hon tyckte det såg ut som att jag dansade zumba. Fick oerhört mycket beröm för hur jag hanterade värkarna med rörelser och andning. Jag kände inget behov av någon ytterligare smärtlindring och mitt mål var ju att klara mig helt utan. Klockar ingenting utan tar varje ny värk när de kommer. Tycker att det tar ett tag innan de verkligen känns, peppar mig själv hela tiden med att nästa kan inte vara så mycket värre än den förra. Mellan värkarna slappnar jag av, pratar med Krister och smsar lite med mamma som är sjukt nervös.

Springer som en galning och kissar jämt tycker jag men allt för att det ska finnas så mycket plats som möjligt för bebisen att komma ut. Kl 21.15 smsar jag till mamma "Så pass bra att jag tänker sluta svara snart" på hennes fråga om hur det går.

Jag fortsatte stå upp men sen ville jag prova gå/stå-bordet. Men det kändes inte alls lika bekvämt och stadigt att luta sig emot den här gången som det gjorde med Elof. Hindrade mina rörelser i höften tyckte jag också att den gjorde. Så det tog inte många värkar innan jag ratade bordet.

Sen kommer barnmorskan in och undrar ifall att vi ska kolla hur mycket som har hänt. Kravlar mig upp på sängen och hon börjar med att lyssna efter hjärtljuden som låter bra. Får ta en värk i sängen halvliggandes på rygg. Kändes mycket värre än när jag stod upp. Sen känner hon efter och nog hade det hänt saker, nu var jag 9 cm öppen och bara en liten liten kant kvar av livmodertappen. När nästa värk kommer så försöker hon nypa hål på hinnorna med fingrarna så att vattnet ska gå men de är för sega. Men värken därefter tar hon hjälp av ett virknålsliknande redskap och får hål på hinnorna så att vattnet går. Och vilken känsla det är! Så varmt, så blött, så mycket och vilken kraft värken fick.

Journalanteckning: 21.50 tar vattnet, klart fostervatten, sätter skalp då det är svårt att få en bra yttre registrering av hjärtljuden.

Kl 21.52 skriver Krister till min mamma att "Ni kan vara lugn, hon sköter sig exemplariskt" Behöver jag säga att jag blir lika rörd varje gång som jag läser detta sms?

Får nu frågan om jag vill upp och stå igen. Men efter att ha tagit en värk till så känner jag att den kraften finns inte i benen längre. Så vi bökar upp mig på sidan och det övre benet i benstöd. Efter en hel del fixande så är benstödet tillräckligt bekvämt för att jag inte ska orka bry mig längre. Får ett bra grepp om kudden och sänggaveln att ta tag i på toppen av värkarna som jag fortfarande enbart andas igenom.

Nu kommer värkarna mycket tätare och med en helt annan kraft. Krister får börja trycka emot med nävarna i svanken, det hjälper. Andas, flåsar bort smärtan och halvsover emellan värkarna. Krister serverar mig kallt kranvatten emellan, det är så gott! Men så får han springa runt sängen igen när det är dags för nästa värk. Stackarn gnällde på att de kom så tätt att han hann ju knappt sätta sig i fotöljen vid mitt ansikte innan det var dags för nästa.

Lovis förlossningsönskemål

Förlossningsönskemål

Beräknad födelse 3e Augisti 2013, andra barnet.

Terese Eidenmark           Pappa/Partner:

1992 12 04 – 0000            Krister Dahlin

Generellt

Jag önskar en så lugn, stillsam och naturlig förlossning som möjligt.

Jag vill inte ha en nål i handen/armen i förebyggande syfte då jag tycker det är väldigt obehagligt och det störde min koncentration och avslappning mycket under första förlossningen.

Kristers roll under förlossningen är att stötta mig psykiskt och fysiskt.

Smärtlindring

I första hand vill jag klara mig så långt som möjligt med andning och avslappning.

Jag vill gärna:

• Ha lugn och ro med dämpad belysning för att underlätta avslappning.
• Stå upp och röra på mig så länge som det är möjligt, med hjälp av gåbordet och Krister.
• Bli masserad, i första hand av Krister men också av personal.
• Få kalla handdukar på magen och varma mot underlivet när jag har krystvärkar, tycke att det var toppen under första förlossningen.
• Använda lustgas när jag tycker att andning och avslappning inte räcker längre. Jag kommer själv fråga efter lustgas när/om jag vill ha det!

Jag vill inte få/bli erbjuden:

• Epidural och/eller Spinalbedövning
• PCD och/eller PBD
• Lokalbedövning i underlivet (undantaget för att bedöva vid behov av stygn)

Förlossningsställning

Under själva utdrivnings skedet vill jag ha hjälp för att undvika att spricka.

Mitt första barn krystade jag fram liggandes på rygg, det kändes inte bra och därför vill jag denna gång föda i en annan ställning. Framför allt för att jag helt tappade känslan för om jag hade värk eller inte när jag fick ändra läge från liggandes på sidan till liggandes på rygg!

Jag vill uppmuntras till att känna med handen att barnet är på väg ut och gärna ta emot barnet själv om det är möjligt.

SEN AVNAVLING! Alltså inga saxar eller tänger i närheten innan navelsträngen är slapp och vit!

Jag vill inte få något läkemedel på rutin för att snabba på utdrivningen av moderkakan!

Jag vill amma barnet. Fick dålig amningsstart med första barnet och vill ha mycket stöd och hjälp för att vi ska få en bra start den här gången. INGEN får ta på mina bröst UTAN ATT FRÅGA!!!!

Lovis födelse, del 1!

Ja jag ska väl bjuda på en förlossningsberättelse den här gången också kan jag tänka mig. Om inte annat så vill jag ju ha en förlossningsberättelse nedskriven för min egen del.

Torsdagen den 1a Augusti

Vaknade och behövde som vanligt kliva upp för att kissa mitt i natten men den här gången så fick jag ont i mensmagen efter att jag hade kissat. Tittade på klockan på vägen tillbaka till soffan där jag sovit sen veckan efter midsommar och den visade på ungefär 3, tittade inte så noga. Blev först glad för att jag äntligen kände av någonting, broster var ju väldigt mycket välkommen ut nu, även om jag inte hade passerat det utsatta datumet ännu. Men jag försökte göra mig av med alla förhoppningar så gott det gick ändå, just för att jag inte hade kommit fram till datumet ännu och det var ju bara några sekunder av ont i mensmagen.


Fast det fortsatte så under morgonen, att jag vaknade i soffan av att jag hade lite ont i mensmagen för att sedan somna om.Vid ett av tillfällena när jag vaknar till så kommer jag på mig själv att tänka "Javisst fan, det kommer ju göra ont också!", precis som jag och min kompis J hade pratat om några dagar tidigare.

När jag vaknade och klev upp för dagen så fanns värken i mensmagen kvar på samma sätt och kom lite då och då. Åt frukost i godan ro tillsammans med Krister, Elof och Petra som bott hos oss under veckan på stand by för att vara Elof vakt när Broster ville komma ut. Kände när jag klev upp att magen hade sjunkit ner, det var framför allt mycket lättare att andas! (Jag har efteråt fått veta att Krister hade noterat att magen hade sjunkit ner) Under morgonen får jag också tillfälle att i smyg berätta för Krister att jag nu hade samma ont i magen som kvällen innan Elof föddes, när vi höll på och försökte få igång min dyngsura moped.

Sista magbilden

Då jag ändå hade mina aningar om att Broster var på väg ut så såg jag till att ta en sista bild på magen. Kl 09.57 skickade jag bilden med texten "Jag kan andas! Eller vart tog magen vägen?" till mamma. Det dröjde inte många minuter innan jag fick ett "Har du värkar?" tillbaka. Stackars blivande 2barns mormor Carina har det inte lätt med nerverna när det sätter igång.

Efter att jag hade skickat bilden, gick jag ut och gjorde djuren och då kom första värken som fick mig att stanna till, inte så att jag behövde andas eller så men helt klart så att jag hajjade till och än en gång funderade på om det var så att det faktiskt var på gång.

Svara mamma tillbaka att jag inte hade tid med att föda något barn idag, vi var på väg till Erikshjälpen. Visst lite mensont hade jag, så jag tog två alvedon och passade på att ta en varm dusch då Krister hade eldat. Så vi åker till Erikshjälpen och jag går och klockar värkarna medan jag mer eller mindre obekymrat går och shoppar kalsonger till Elof tillsammans med Petra som får stå på huk och gräva i kalsonglådan. Klockar mellan 45-60 sekunder och en 10-12 minuter emellan.

kl 14.30 är vi hemma igen efter att ha tagit den långa vägen över Tivsjön hem. Att åka längs den guppiga grusvägen var inte speciellt trevligt och jag märkte på Kristers flin att han var lite skadeglad. (Vad min karl tänker när han märker att hans barn snart kommer födas, ja de kommer jag nog aldrig riktigt få veta) Även om värkarna varken kom tätare eller gjorde mer ont så gav de inte med sig heller så bestämde mig när vi nästan var hemma för att här blev det en tidig middag och jag skulle börja med den direkt när vi kom hem. Det sista jag ville var att vänta med maten så länge att jag inte skulle kunna äta på grund av värkarna. Om jag nu skulle föda barn idag så tänkte jag inte göra det hungrig!

Sagt och gjort så satte vi oss ner och åt tacos. Och medan vi sitter där på våra hårda trästolar så börjar jag få lite mer ont, så pass att jag måste avbryta ätandet med att fokusera och andas när värken är som värst.
Kl 16.40 skriver jag till min kompis J att "nu måste jag koncentrera mig och andas för att inte bli elak. Känns som att det var ett väldigt klokt beslut att äta tidig middag."
Efter maten så satte jag mig vid symaskinen, för att sy klart i alla fall någon mer formsydd blöja. Hur jag tänkte vet jag inte, för det tog över en timme att sy klart en blöja som i vanliga fall skulle ha tagit en kvart. Kanske att det var en plats att dra sig undan på där jag kunde sitta ostört med mina "mesvärkar".

Strax efter 17 slår det mig, vem är det som har namnsdag idag? Med tanke på att Elof är född på sin mormors namnsdag (Carina). Jag höll på att få spader och undrade vad det var för ett skämt när jag läste att den 1a Augusti är det Per som har namnsdag. Och det heter ju mammas sambo. Kl 17.25 skriver jag till mamma och frågar henne vad det här är för en dum tradition, att först föda barn på hennes namnsdag och sedan på Pelles?! Jag hade då haft 13 värkar under den senaste timmen, men de höll sig på 45 sekunder och bara i mensmagen. Fast de hade eskalerat lite i smärta åtminstone. Bestämde mig för att vänta en timme till så skulle jag ringa förlossningen sen, så kunde vi åka in på en koll efter att Elof hade somnat tänkte jag.

Vid det här laget så hade jag fortfarande inte sagt något rakt ut till Petra men hade nyligen sagt till Krister att fortsätter det såhär så får vi nog åka in snart. Men efter påtryckningar av mamma via sms så talade jag om för Petra att Lovis (Broster) nog hade bestämt sig för att komma ut snart och att jag hade lite mesvärkar. Att säga något till Petra kändes på något vis som en bekräftelse på att det var nog på gång på riktigt nu. Att behöva varsko henne om att hon snart skulle bli lämnad själv med Elof blev som ett uppvaknande för mig själv, även om det var jag som satt och hade ont. Hon hade nog varit väldigt långt inne i sin bok, för hon tyckte sig inte ha märkt något alls. Och när jag sen frågade om hon inte hade märkt att jag mitt i allt blivit tyst, blundat och bara andats så fick jag tillbaka "ja men är det något ovanligt då?". Säg vad har man syskon till annat än att älska och bråka med?

Kl 18.20 skriver jag till min kompis J att jag äntligen haft två värkar efter varandra som kommit upp i 60 sek. några till så skulle jag ringa förlossningen och höra vad de sa. Vid det här laget hade värkarna krypit ner till att komma med 5-7 minuters mellanrum och det började kännas lite i svanken också. Krister hade i 20 min försökt söva en väldigt grinig Elof som sovit väldigt dåligt under dagen. Lite väl tidigt kanske men vi hade ju en tanke om att han skulle få somna "som vanligt" med Krister innan vi skulle åka in.

Kl 18.30 ringde jag till förlossningen och fick prata med en barnmorska som hette Ulrika. Hon lät lite skeptisk i telefonen om det skulle vara på gång eller inte, men om vi ville så var vi givetvis välkomna på en kontroll. Och jag började komma till insikt att om det nu bara var början så spenderade jag hellre hela natten i korridoren på sjukhuset än åkte ner i bil (eller ambulans) med helvetesvärkar.

Bytte om till skönare kläder och kollade upp att vi hade allt med oss, väskan osv var redan i bilen då jag hade lagt allt där inför sista besöket hos barnmorskan då jag ville vara beredd på om jag skulle få en hinnsvepning som då eventuellt skulle ha kunnat starta förlossningen. Men nu blev det inte så och jag hade inte plockat in sakerna igen. Skickade ut Petra att hämta vetekudden i bilen så att jag skulle kunna åka ner med den varm mot magen. Så medan hon gick ut för att hämta den så kom Krister ner. Att få Elof att sova var meningslöst, han ville INTE. Krister gjorde sig en kanna kaffe (viktiga saker det!) att ta med och jag fick en kraftig värk som jag inte alls var beredd på. Fick ta stöd i köksbordet och gunga på tå för att ta mig igenom med vettet i behåll. Efter den värken blev det väldigt bråttom för mig att komma iväg. Vetekudden fick åka en sväng i micron innan jag med hjärtat i halsgropen lämnade en vrålilsken och jätte ledsen Elof ensam hemma med Petra och satte mig i bilen.

Kl 19.05 kom vi iväg hemifrån och med en varm vetekudde mot magen gick det riktigt bra att åka bil. Första värken i bilen behöver jag inte ens andas igenom. Förmodligen mycket tack vare värmen från vetekudden. Nästa värk däremot kändes som de tidigare mesvärkarna och jag fick lov att blunda, fokusera och andas. Efter den tredje värken som tog slut precis där kurvorna i Holmsjöändan tar slut så hör jag Krister säga:
"Anundgård, Sjöändan"
"vadå Anundgård, Sjöändan?" undrar jag.
"Ja där du hade värkar"
"Jaha, vart får jag nästa då da?" frågar jag på skoj.
"I Nysäter" svarade Krister självsäkert.

Så när vi kommer fram genom kurvorna och ner till Nysäter så känner jag hur det börjar strama ihop sig i magen för att komma en värk. Att då kunna slappna av och fokusera på att andas var lättare sagt än gjort då allt jag egentligen vill göra är att skratta. Frågar Krister lite näsvist vart nästa värk skulle komma, då han hade så bra koll. Och jo då, i både Högsjö och Gårdtjärn fick jag värkar precis som Krister förutspådde. Eller så har han bara äckligt bra koll på hur lång tid det tar att åka emellan byarna. Att han tänkte tyst för sig själv och även fick rätt på Bergsåkersrondellen fick jag veta först efteråt.

Väl framme på sjukhuset så lyckades vi hitta att vi fick parkera ända fram vid stora Entrén. Bra det så slapp jag gå så långt i onödan. Tar nästa värk precis efter att jag klivit ut ur bilen och sen beger vi oss bort mot hiss 2, våning 2. Där vi kommer in på förlossningsavdelningen och efter en första "intervju" får lägga mig på britsen för att köra en kurva, dvs ligga med CTG-övervakning i drygt 20 min. Sen kommer barnmorskan Ulrika in och tajmar en värk precis för att sen göra en vaginal undersökning och se vad och hur mycket som har hänt, på mina mesvärkar som jag fortfarande väljer att beskriva dem som. Barnmorskan har hela tiden låtit allmänt skeptisk till att det verkligen skulle vara på gång. Men sen om det var för att hon själv inte trodde det eller för att inte ge mig för höga förhoppningar det vet jag inte. Själv var jag fortfarande inställt på att det inte var omöjligt att jag skulle få höra att det var falskt alarm.

Så vi blev nog lika förvånade både barnmorskan och jag själv när hon efter att ha känt efter mycket noga säger att det är 6, nästan 7cm öppet! Men det är fortfarande 1cm kvar av livmoderhalsen. Hon förklarar att det är svårt att känna för att "fosterhinnan buktar ut som en stor ballong, så hon når nästan inte runt" samtidigt som hon visar med hennes andra hand. "Vattenkalven!" Utbrister jag tillbaka med ett skratt. Men även om det var så pass mycket öppet så tyckte hon att det var glest mellan värkarna då det fortfarande var ca 5-7 minuter emellan. Fast då klockan snart var 21 och nattpersonalen snart skulle komma in så tyckte hon att vi kunde vänta och se vad de tyckte att vi skulle göra. Få ett rum på förlossningen eller på patienthotellet.

Lovis namn!

Ja dra på trissor. Efter mycket om och men så lyckades vi tillslut komma fram till vad Lillasyster skulle heta. Det blev en liten Lovis. En LOvis och inte Loviiiiiis, precis som Ronja Rövardotters mamma alltså!

Men hon heter inte bara Lovis. Hon har, precis som Elof, fått fyra namn. Och heter till med alla sina namn:

Elsa Freija Lovis Margareta Dahlin Eidenmark

Tankarna bakom namnen är följande:

Elsa är Kristers släkt namn och kommer från Kristers mormor som hette Elsa.

Freija är faktiskt storebror Joacims förslag. Men det tog ett tag innan vi förstod tanken bakom namnet, och anledningen till den speciella stavningen. Han hade ju hittat ett namn där alla syskonens (Joacim, Erica, Ida, Felicia och Elofs) första bokstav fanns med. En riktigt rolig ide tyckte vi. Så det fick bli syskonens namn till Lovis (precis som att Elof heter Teodor efter syskonens förslag).

Lovis hittade jag (tragiskt nog?!) i en lista över alla namn på namnsdag.se där en hel drös med namn som har en inofficiell namnsdag listad där finns med. Och trotts att jag har googlat en hel del för att få fram listor på både vanliga och ovanliga namn så var det här första gången som jag "snubblade" över namnet Lovis. Och det fastnade jag för rätt så omgående. Att det också klarade "kravet" på att vara ovanligt gjorde ju inte saken sämre precis så jag föreslog Lovis för Krister och han nappade på det också, så efter tummen upp av syskonen så var saken klar!

Margareta heter ungefär vartenda fruntimmer (inklusive jag själv) i min familj, så för mig har det alltid varit naturligt och självklart att om jag någon gång skulle få en tjej så skulle hon få heta Margareta.

Dahlin heter hon i mellannamn efter Krister, precis som Elof. Då man inte får ge dubbelefternamn längre så blir det ena ett mellannamn istället.

Eidenmark heter hon i efternamn efter mig. Och det är det som blir det "riktiga" efternamnet. Så att det får leva vidare neråt i generationen då det bara är min familj som heter så.

Och till er som undrar. Det är lika rätt att (på brev osv) skriva Lovis Dahlin Eidenmark som att skriva Lovis Eidenmark och samma sak gäller för Elof.

en kommentar

Stötte på en kommentar som gör att det med en gång gör att det känns lite bättre med tanke på att jag inte hinner hålla efter Elof här hemma.


Tänker mellan varven på en medlålders dam, dörrförsäljare, som knackade på för något år sedan och då jag öppnar utbrister hon "Åh, va jag blir glad! Det värmer i hjärtat, här ser man att barnen får leka. Det är skillnad på stök å skit i hemmet!"

Facebook är bra till mycket det :)

Det spelar ingen roll

Lillasyster har uppvisat en alldeles egen egenskap och taktik, hon är nämligen expert på att få sin mamma hysteriskt orolig och snabb på att reagera med att lyfta upp henne.

Lillasyster tycker nämligen att det är en bra ide att "glömma bort" att andas hon behöver gråta i mer än tre sekunder ensam på rygg. Då skriker hon ut all luft hon har i kroppen och ger fan i att andas in igen, så håller man på så om och om igen med längre och längre uppehåll tills att man får som man vill.

Och då spelar det ingen roll att BVC säger att det är normalt och ofarligt. Jag blir skitskrajj till tårar varje gång och tänker inte ta reda på hur många sekunder hon behöver för att andas in på eget initiativ. Nej jag kommer fortsätta att buffa till henne osv för att säga åt henne att

 HON MÅSTE ANDAS!

Ni kan vara lugna

Jag håller på och skriver på lillasysters förlossningsberättelse. Det går bara inte så fort, jag hade glömt bort hur svårt det var att skriva på datorn och amma samtidigt. Vi är inte så bra på att sova själv än heller. Men vi jobbar på det.

Och nej, vi har inte kommit fram till vad hon ska heta än. Just nu känns det som att det kommer bli lottdragning i slutet av oktober....

Det verkar gå rätt så bra nu

Vi har varit på BVC och vägt lillasyster idag. Jag ville bara få det hela överstökat så det tog inte många sekunder innan hon låg på vågen. Det var med hjärtat i halsgropen som jag väntade på att vågen skulle bestämma sig. När den sen gjorde det så slutade huvud räkningen att fungera. Jag tror inte att jag förstod vad jag tittade på förens sköterskan sa "men så bra, hon har ju gått upp jätte bra, nu är det bara att fortsätta amma om det är det som du vill"

Lillasyster har gått upp 230g på 6 dagar :)

Sen fick jag mig en gliring av Krister, han undrade vad det varit för nytta med att varit så ledsen kvällen innan så att jag inte kunde köra bil för att jag var så orolig över hur det skulle gå, när det nu hade gått över förväntan.

Så här lyder siffrorna:

3656 födelsevikt
 3415 5dagar
 3500 16dagar
 3730 21dagar +3cm

Radar

Spädbarn har tammetusan en radar som är inställd på när mamma tänker äta, superkänslig är den också. Och när radarn signalerar att mamma tänker äta, ja då vill lillasyster också äta. Sen spelar det ingen roll att hon precis snutta tills att hon slocknade.

Tur att jag lärt mig äta kall mat.

Jobbigaste förändringen

Den största skillnaden i att ha blivit tvåbarnsmamma som känns tuff att bemästra är helt klart att jag inte kan vara med Elof på samma villkor som tidigare. Lillasysters behov att amma går före väldigt mycket just nu. Och det är tufft att behöva skjuta Elof åt sidan för att hålla lillasyster i famnen större delen av vår vakna tid.
Ibland funderar jag på om det är för att jag inte kan vara med Elof på samma sätt som gör att han har varit så gnällig de senaste dagarna. Eller om det bara är tänderna som vanligt, han är inne på fjärde kindtanden som precis spricker igenom tandköttet.
Oavsett  vad så har det inte varit lätta dagar med grinlof. Arg som fan har han varit.

Jo men vi behövde nog en till, eller två.

Jag hinner alltså inte mer än sortera bort överskotts tupparna och markera vilka höns som ska bort innan vintern fören jag drar iväg familjen på hönsbytardag.

Och som bekant brukar det inte vara att bara åka iväg med litet spädbarn, men det hade jag ju nästan förträngt så självklart kom vi inte iväg i tid. Problemet med det är ju att hönsen som finns till salu försvinner väldigt snabbt, så när vi kom dit fanns det bara 7 osålda djur kvar, varav 5 var DV kochin. Men de andra två, de var ett par RIR (Rhode Island Red) en rostbrun fågel med knallgula ben. Behöver jag skriva att de fick följa med hem? En höna och en tupp var det.

Jag fick också mer information om utställning och blev lite mer sugen på att faktiskt prova på det nu i höst med de 4 utställmimgsbara fåglar som jag har. Hoppas verkligen att Olga hinner rugga klart och att DV wyandotten hinner utvekla klart sin tuppdräkt. Men de har till början av oktober på sig och inte september som jag trodde från början :)

Fick tipset att burträna fåglarna i texten om utställning, och det måste jag nog definitivt göra med Olga. Annars känner jag mig rätt så peppad inför att testa på att ställa ut.

Tur att soffan är skön!

Ungefär från veckan efter midsommar och fram till att lillasyster föddes så sov ju jag i soffan så mycket som jag bara kunde då jag inte kunde ligga rakt på rygg och det kändes som om Peab varit och snesprängt höfterna bort till kubal om jag låg på sidan mer än två sekunder. Och nu såhär en vecka efter att lillasyster kom ut till oss känner jag vilken stor fördel jag har fått av att sova i soffan...
Jag vet nämligen exakt hur jag ska piffa till kuddarna och sätta mig för att kunna sitta kvar länge utan att få allt för ont i kroppen. Denna lilla fröken är nämligen än så länge stört omöjlig att lägga ifrån sig, även när hon sover. Inget fel i det! Hon vill amma massor mest hela tiden, vilket hon såklart får då vi ger amningen en ny chans med vårt nya barn. Och ska man gå upp i vikt så måste man ju äta! Så jag är fast här i soffan med tuttungen i famn, ett internet som apar sig och rastlöshet som knackar på dörren.

Jag får tala om för mig själv flera gånger om dagen att jag faktiskt gör något vettigt när jag sitter här med lillasyster i famnen och att hon högst troligen skulle vilja ligga i famnen lika mycket även om jag hällde i hennes en flaska ersättning. Så då kan hon ju lika gärna få amma. Men jag känner mig ändå lat och värdelös som sitter i soffan i stot sett hela dagen och gör "ingenting", vilket resulterar i att de få stunder om dagen som hon är nöjd någon annan stans än i min famn så springer jag runt som en iller när jag egentligen borde slappna av och vila.

Men det är inte det värsta, ibland känns det som att lillasyster knuffar bort och missunnar mig tid med Elof. Nu när magen är borta och höfterna i stort sett känns bra igen så finns det så mycket energi och lust att leka, busa och upptäcka tillsammans med Elof. Och här sitter jag och kommer ingenvart. Jag vet ju att det är bara en kort kort period som lillasyster behöver vara i min famn så här intensivt, vi försöker involvera Elof så gott det går för att han ska få vara nära mig och lillasyster. Men känslan finns fortfarande där när lillasyster halvsover med bröstet i munnen och Elof sliter i mina tår för att få mig att kliva upp och följa med för att titta på något.

Och som om det inte vore nog så väcker rastlösheten ett annat monster, skåpråttan som är inlåst där nere i magen på mig. Men rastlösheten har en förmåga att bryta upp låset på skåpråttans fängelse. Och att inte släppa fram råtthelvetet då är lättare sagt än gjort, hur ska jag då kunna gå ner i vikt efter graviditeten och allt jag bar på sedan innan?

Ett stycke lillasyster!

Ja broster har alltså behagat att komma ut. Och väl ute så fick vi äntligen veta att det var en lillasyster vi väntat på.

Nu återstår bara att hon ska tala om för oss vad det är hon heter, det går väl sådär kan jag erkänna. Så än så länge kallar vi henne kort och gott för lillasyster.  Tur är att skatteverket varit så snälla att vi har tre månader på oss innan vi måste ha bestämt oss.

Elof tycker att det är rätt så spännande med en lillasyster men hon blir tråkig fort då mamma och pappa inte låter honom leka med henne så som han vill.

Annars så ammar vi på här hemma, vilket är mer eller mindre hela tiden.

Jag har legat av mig, tydligen!

Ja alltså inte med bloggen, nu känns det ju rätt skapligt med flera inlägg på en och samma vecka! Men jag fick höra ändå att jag hade legat av mig nu ikväll då Krister hittade en tidning på bordet från förra fredagen. Vi blev nog lika förvånad båda två då inget brukar få ligga kvar så pass länge att vi hinner läsa ens hälften.
Men det stämmer nog lite ändå att jag legat av mig lite, fast det är ju för att jag har behövt lägga energi på annat!

Soligt i solen!

Efter en morgon som började lite bakofram så kan man ändå säga att vi fick en hel del gjort idag.
Förutom att ta hand om djuren som alla andra dagar så fick Krister till att byta bromsklossarna bak på min bil, så nu ska allt vara ok inför besiktning innan månaden är slut. Ska ta och leta mig en tid för det imorgon.
Sen fick jag också (med lite hjälp av Krister) upp våran fina Ägg-skylt vid vägen. Så nu hoppas jag att det ska hitta hit lite sommargäster som ville gotta sig med färska hemägg.

Och inte nog med det, KL 16 var det dags för grillning med byborna på bygdegården för att fira nationaldagen. Som vanligt när det grillas på briketter har folket brottom på med köttet för att sedan gräma sig över att det tar sådan tid att bli klart och 5 minuter efter att köttet är klart så är det perfekt glöd på grillen. Nu skulle jag säkert inte vara bättre själv om det var jag som grillade, men jag vet ju att briketter kräver framförhållning så det känns bara så typiskt.

Nu sover killarna utmattade efter dagens bravader och jag försöker titta på Elementary, vilket inte går så bra. Laggar så pass att jag hinner blogga lite från mobilen.

Jag erkänner!

Jag har alltid tyckt att det inte finns eller har funnits några som helst fördelar med att kupera öronen eller svansen på hundar, eller något annat djur för den delen. Men jag är beredd att ändra mig, jag kan idag se en fördel som de kuperade hundarna haft. Åtminstone om de bodde tillsammans med en Elof. För utan öron och utan svans hade det inte funnits så mycket kvar för Elof att slita och dra i på Hanna. Vill inte tänka på hur mycket värre det hade varit om hon hade haft kvar den långa pälsen på öronen. Och inte blir det bättre för att Elof tycker att det hela blir ännu roligare om Hanna går därifrån. Tycker faktiskt lite synd om min Cavalier...

provar faktiskt att blogga från mobilen nu. Hoppas att det funkar, då blir det nog lite bättre fart här inne.

En skruv som lossnat, eller gängades den bara på plats?

Det har släppt för Elof. Så vet han om att han kan stå själv utan stöd. Och han ser då väldigt nöjd ut när han gör det också. Det återstår väl att se hur länge det dröjer innan han springer omkring för egen maskin men först så ska förhoppningsvis den här jäkla förkylningen ge med sig.

Vi är alltså fortfarande förkylda. Krister låter som en mistlur i målbrottet och hostar en hel del. Elof snorar och hostar och jag har bara lite smått av diverse förkylningssymtom. Det värsta har nog varit att Elof varit så snorig och slemmig att han kräkts slem flera gånger om dagen efter att han ätit, kommer som ett brev på posten tillsammans med rapen. Han börjar i alla fall få tillbaka lite matlust nu och äter "fulla flaskor" samt en hyffsad frukost (fil och macka). Annars så känns det som att vi helt får börja om på noll när det gäller att äta vanlig mat. Han som precis veckan innan förkylningen börjat äta så pass att han var mätt på vanlig mat till både 2:a frukost och lunch efter tuppluren mitt på dagen alt tidig middag. Med andra ord går det alltså fortfarande mycket vanlig ersättning här hemma. Hoppas på att vi kan komma tillbaka dit vi var före förkylningen rätt så fort, vi gjorde ju så fina framsteg. Men det ska väl till något bakslag för att sedan komma framåt.

Egentligen så är det kanske samma sak när det gäller ordning och reda här hemma. Det behövs lite för att man ska få ordning när det väl barkar iväg. Och bästa sättet för att få ordning är väl att bjuda hem folk, tur då att Elof fyller år 1 år (!) om 7 dagar så folk faktiskt kommer hit.

Förkylningar och sånt där som kan vara bra att komma ihåg!

Egentligen hade jag tänkt blogga i söndags. För då hade jag en massa jag ville skriva ner. Men av det så kommer jag såklart inte ihåg någonting nu. Så ska försöka komma på någonting annat att skiva om.

Att Elof varit förkyld sedan söndag eftermiddag, att vi badade ändå och att förkylningen då bröt ut till en monsterförkylning skulle jag kunna skriva om. Men det är nog ungefär lika tråkigt att skriva som det är att läsa. Han har i alla fall sovit många timmar under den gångna veckan och ätit kanske hälften av vad han brukar om inte mindre. En delvis förklaring skulle kunna vara den 10e tanden som sprack fram igår. Så nu har vår piraya 6 tänder nere och 4 tänder uppe. Kolla i Elofs "boken om mig" och det är över tre månader sedan som han fick en tand sist. Vet inte om jag ska hoppas på en helvetes månad och att han får flera tänder på en och samma gång eller att det ska komma en tand sådär var 6e vecka eller så. Kollar man på hur det har varit lär det ju kunna bli en helvetes månad.

Planeringen inför Elofs 1 års kalas (i plural!) är i full gång och jag ska baka bullar. Blir säkert mer bakat också men största prioritet ligger nog på städningen så att vi faktiskt vågar ta hit folk. Samt att vi måste komma på vad han (vi) önskar sig. Tycker det är hur svårt som helst. Kläder har vi på tok för mycket av och frågan är ju hur mycket leksaker han egentligen har nytta av. Vill ju som ändå uppmuntra till kreativa lekar ala "man tager vad man haver". Som tur är så behöver ju inte alla leksaker vara framme på en och samma gång.

Vi går idag ner på tvåsiffrigt i nedräkningen till Brosters beräknade ankomst. Det känns som en härlig mental avsatts för att förbereda sig "på riktigt" på att vi kommer bli en till i familjen. Som att det inte går att undvika längre, som att det från och med nu är meningen att man ska förbereda sig. Frågan är bara hur ?!? Jag är glad om jag tar mig upp för trappen med Elof, så jävla ont som jag har i höfterna den här gången. En sak är i alla fall säker, jag tror inte att jag hade haft lättare att förbereda mig om vi visste könet.

Elof har så smått börjat våga stå utan stöd. Vilket resulterat i x antal näsdyk bara idag.

Att leta fram kolbitar i vedspisen är något han gjort länge, men idag har han varit omöjlig. Och det hjälper inte att fråga "ska mamma behöva bli tokig på dig", för då flinar han bara. Älskade unge!

En sån där dag..

Som varit lång och fartfylld men som ändå gick över riktigt fort. Ja en sån dag har det varit idag. Vi började med sovmorgon till kvart i åtta. Det är inte alla dagar förunnat! Sen så slöade vi lite under morgonen tills det blev dags att dra sig ner till stan och Drakborgen där v träffade Linn och Viktoria för nästan 3 timmars bus! Det var en mycket trött kille som somnade fort i bilen efter det. Vi tog oss en raggarsväng runt södra Alnö och spanade på vägarbeten tills Krister jobbat klart och vi kunde sitta och njuta av en pizza tillsammans i Kovland. Innan vi kunde åka så fick vi jaga Elof runt halva pizzerian då de var superkul att krypa runt och kolla in drickakylen.

Vi kom väl till Loviken innan Elof vaknade till och kaskad spydde över halva baksätet. Bara ren tur att jag åkte först så Krister såg att jag pallnita för att hjälpa stackarn. Så vi fick snabbt av han alla kräkiga kläderna och på med en torr kofta så fick han sitta i Kristers knä sista biten hem. Väl hemma så var det full fart på honom igen så det var nog bara någon släng av åksjuka/icke-rapat-tillräckligt som hänt ibland förut. Så när vi landat lite, fått fart i pannan osv så åkte vi de 5 min till Kristers bil och hämtade hem den. Det är när det blir så här som man undrar hur fasiken jag skulle gjort om jag varit helt själv, för den dagen kommer ju peppar peppar komma någon gång.

Men nu ska Hanna pillas och Jag ska pillas och Pannan bli pillad på och sen så kan vi nog sova gott hela högen.

Moch

Förökning - ett vårens tecken!

Ja vår känslor har vi ju alla hört talas om men det blir nog aldrig så tydligt som när man har djur. Nu slipper jag förvisso katter som skriker och hund som blodar, samt som det för min egen del redan är fixat. Men nu finns det ju andra honor av andra arter på den här gården, hanar med för den delen.

Så i ett vårens tecken, sånt vi har nedräkning på just nu!

1 dag kvar - Första barnmorske besöket med mätning av mage och lyssna på hjärtat.
8 dagar kvar - Ällingkläck i kläckaren (eller under ankan, har inte bestämt än om jag ska skifta ägg eller inte)
14 dagar kvar - Andra ällingkläcket.
19 dagar kvar - Första naturruvade kycklingkullen!
21 dagar kvar - Andra naturruvade kycklingkullen (om hönan accepterar sitt nya rede)
21 dagar kvar - ELOF FYLLER ETT ÅR!
109 dagar kvar - Elof beräknas bli storebror.

Punkarn (tupp) har fått såna vårkänslor att han jagat bort Budda (också tupp) som nu varit borta i en vecka och sannolikheten för att han ska komma tillbaka börjar närma sig noll. Trolla och Mulle släpper all vinterpäls på en och samma gång, det är så mycket att man blir ju luden själv bara genom att titta på dom.

Lyste precis de ägg som det ska vara 8 dagar kvar på, de är 12 till synes friska foster. Ska bli spännande att se hur många det är som kommer klara sig hela vägen och ut. Sist jag lyste på dem som jag beräknar till 14 dagar kvar så var de 12 de också. Vet ju inte exakt ruvstart på de ägg ankan ligger på så det är lite extra spännande.

Moch

Söndag = Baddag!

Nu har vi precis kommit hem ifrån Matfors och babysimmet. Elof har gett upp och däckat ihop helt efter att nästan ha vaknat till på väg in från bilen. Kämpigt de här med att bada, men så otroligt kul! Ångrar inte för en sekund att vi lagt pengar på att gå på babysim med Elof och hoppas verkligen att vi kommer göra det med Broster också. Visst, många menar på att man kan åka och bada ändå och spara flera hundra kronor. Men så känner jag både mig och Krister och i ärlighetens namn så skulle vi nog inte få tummen ur och åka och bada om det inte vore för att vi har en fast tid varje vecka som vi redan betalt för.

En glass blev det på vägen hem, den här gången också. Är så gott med något kallt efter att ha badat i det varma vattnet. Vi provade lite nyheter idag. Jag tog en Daim med jordgubbssmak, helt ok faktiskt! Mycket godare än päron varianten. Kriter tog den nya marabo mjölkchoklad glassen. Sen så letade vi någon liten glass till Elof men det slutade med att vi köpte en till lika som Krister tog som han kunde få smaka från. Trodde vi ja! Lik pappa men söt ändå så åt Elof upp sin glass själv. Chokladen var tydligen godast. Knäppjökarna mina <3

Vecka 25 är det tydligen idag också. Det gick segt i början men nu börjar det kännas som att veckorna flyger iväg. På onsdag är det dags att åka till barnmorskan för att mäta magen och lyssna på hjärtat för första gången den här graviditeten.

Börjar bli sugen på att klippa mig. Leka lite med håret igen. Sett bilder på tidigare frisyrer och det kliar i fingrarna. Frågan är bara om det finns en tuffare frisyr som inte kräver en massa jobb de dagar jag inte orkar med något sånt. Den som lever får se, men jag tror inte att det "bara" blir toppat nästa gång jag hittar in till frisören.

Moch

Barnets utvecklingsfaser.

(Mest för min egen skull, hittade på en föräldragrupp på fb)

Utvecklingssprång

Som förälder har du säkert märkt att det händer väldigt mycket i ditt barns utveckling - och framförallt väldigt snabbt!

När ett barn utvecklas kallas det för utvecklingssprång, barnet lär sig nya färdigheter och börjar upptäcka världen på helt nya sätt. Utvecklingsfaserna kan vara en bra riktlinje att gå efter för dig som förälder, men glöm inte bort att alla barn är olika och utvecklas i sin egen takt. Jag vill gärna påstå att barn varken är "tidiga" eller "sena" i utvecklingen, de utvecklas helt enkelt på sina egna villkor.

För att ibland förstå varför barnet är missnöjt, lynnigt eller ledset så kan ni läsa nedanstående utveklingssprång. De förklarar bra vad som händer i ditt barns värld.

MENTAL UTVECKLING
Den fysiska utvecklingen är påtaglig och något som vi alla väntar på. Barnet lär sig lyfta på huvudet, vända sig, gripa, sitta, krypa, stå och gå. Ungefär i den ordningen och ungefär vid samma ålder.

På samma sätt är det med den mentala utvecklingen, den sker också i etapper, i en viss ordning och i en viss ålder.

Men den fysiska och mentala utvecklingen hänger inte alltid ihop. De kan sammanfalla, men det är också vanligt att barn går tillbaka något eller stannar upp rent fysiskt när de tar ett mentalt språng.

Både det fysiska och mentala framskridandet kännetecknas av ”ett steg bakåt och ett språng framåt”. Det varierar dessutom mellan olika barn. En del är tidigare, andra senare, några kastar om ordningsföljden.

De flesta barn går igenom alla sju utvecklingsfaser. Men vissa barn nästan bara nuddar vid några av dem. Föräldrarna kanske inte ens hinner uppfatta dem.

Man kan förutsäga, så när på någon vecka, när man kan vänta sig att spädbarnet ska gå igenom en utvecklingsperiod. För de allra flesta kommer perioderna vid 5, 8, 12, 19, 26, 37 och 46 veckors ålder.

För barn som fötts för tidigt kommer de ”senare”. Första språnget inträffar alltså inte efter 5 veckor, utan man lägger till det antal veckor barnet fötts för tidigt.

Varje språng kan delas upp i 3 faser.

Fas 1: Först en jobbig period när barnet kräver extra uppmärksamhet. Det är inte bara vi föräldrar som inte känner igen vårt barn. Barnet känner heller inte igen sig själv! Allt har förändrats, barnet har liksom trätt in i en ny värld.

Tecknen på att ett nytt utvecklingsprång är på gång är ungefär desamma varje gång:

Barnet...

skriker oftare och mer.
vill ha mer fysisk kontakt och vill att du ska ägna dig mer åt det.
har sämre aptit.
är blygare och klängigare än vanligt.
sover dåligt.
suger mer på tummen.
är tystare och mindre livligt.
Fas 2: Själva utvecklingssprånget: Vad som händer varierar för varje språng.

Fas 3: Nu följer en lugn period. En vila efter den ansträngande utvecklingsfasen och inför nästan stora språng. Under viloperioden är barnet gladare och mer självständigt än tidigare. Både föräldrar och barn kan njuta av barnets nya färdigheter.

SPRÅNG 1
Vid omkring 5 veckors ålder, ibland redan vid 4 veckor, börjar barnet ta det första språnget. Barnet genomgår en rad förändringar. Bland annat ändras matsmältningen, barnet börjar gråta med riktiga tårar, kan fokusera med ögonen och andas mer regelbundet. Nu kräks och rapar barnet mindre och ofta och kan vara vaket längre stunder.

Inför den stora förändringen blir barnet mera mammigt eller pappigt. Detta varar ibland bara någon dag, men ibland en hel vecka.

Barnet brukar också gråta, skrika och vägra att somna. Föräldrarna förstår ingenting och går kanske till doktorn eller BVC för att kolla. Men förändringen beror alltså på att barnets värld skakas om.

Så kan du hjälpa barnet: Barnet behöver all tröst den kan gå. Att bli vaggad, buren, kramad, smekt och få bröstet hjälper.

SPRÅNG 2
Nästa förändringsperiod infaller vid omkring 8 veckor och nu börjar spädbarnet återigen att uppleva världen på nytt. Det börjar kunna känna igen enkla mönster i sin omvärld. Barnet upptäcker sina händer och fötter och kan fascineras av hur ljuset kastar sina skuggor på väggen. Det kan ägna lång tid åt att studera mönstret på ett tyg.

Det är mycket nytt att vänja sig vid och då behövs en trygg och välkänd omgivning. ”Mammighetsperioden” kan den här gången vara från några dagar upp till två veckor. Barnet blir krävande. Skrikande är det bästa sättet att visa hur jobbiga de stora förändringarna är. Känsliga barn gråter mer än tidigare. De flesta lugnar sig om de får vara nära mamma och pappa.

Andra språnget är en milstolpe i utvecklingen. Efter det vet föräldrarna vilka färger, smaker, lukter och ljud deras barn tycker bra eller illa om.

Så kan du hjälpa barnet: Låt barnet utforska händer, fötter och tår. Titta på saker tillsammans när ni är utomhus. Prova ”dra-upp-leken” när barnet lärt sig lyfta huvudet själv. Ta ett bad tillsammans. Sätt upp ett spännande tyg vid sängen och häng en rolig mobil över skötbordet. Sätt på musik och speldosa.

SPRÅNG 3
Vid ungefär 11 eller 12 veckor är det dags för nästa språng. Precis när du trodde att ditt barn lärt sig att leka på egen hand, klarar den det inte så bra längre. Barnet har blivit blygt och klamrar dig fast vid mamma och pappa. Det äter och sover troligen sämre och är mer håglöst än tidigare. Det verkar också som om barnet blivit sämre på att göra vissa rörelser.

Att det tycks gå tillbaka eller står stilla i utvecklingen kan oroa föräldrarna. Men det är helt normalt. Snart kommer de påtagliga framstegen tillbaka.

Vid cirka 12 veckor lär sig barnet nyanser. För första gången uppfattar det förändringar i sina syn-, ljud-, känsel- och luktupplevelser. Barnet kan till exempel känna igen hur tonläget i en röst förändras eller hur någon ändrar kroppsställning. Barnet lär sig också kontrollera sin kropp allt bättre. Rörelserna blir smidigare.

Barnet kan följa något med ögonen på ett kontrollerat sätt och överblicka ett rum. Barnet kan också uppfatta ljud mer nyanserat än tidigare och experimenterar själv med ljud.

Så kan du hjälpa barnet: Som förälder kan man hjälpa barnet att öva sina nya färdigheter. Man kan ”samtala” och uppmuntra barnet att själv använda rösten på olika sätt - viska, prata högt, gurgla, tjuta... Eller man kan träna på att gripa och låta barnet känna på olika föremål, till exempel päls, siden, galon och ylle.

SPRÅNG 4
Mellan 14 och 17 veckor gammalt börjar nästa period, då barnet är i stort behov av tröst och närhet. Från och med nu är klängperioderna längre än tidigare. Just den här perioden kan vara i fem-sex veckor, men kan också vara så kort som en vecka.

Vid det fjärde språnget, när barnet är ungefär 18-20 veckor, träder den in i det som Hetty van Rijt och Frans X Plooij kallar händelsevärlden. Då lär sig barnet att göra en kedja av saker. Tidigare, vid 12 veckor, kunde barnet gripa om en skallra, punkt slut. Nu kan barnet gripa om skallran, skaka den, vända den, titta på den och stoppa den i munnen. Att göra sådana händelsekedjor verkar kanske enkelt, men är ganska komplicerat.

Barnets ljud börjar bli mer nyansrika och sammansatta. Nu kan man få höra ljud som låter som ”mamma” och ”pappa”. En annan viktig upptäckt för barnet är att saker finns fast de inte syns. Dags för kurragömmalekar!

Vid den här åldern börjar många träna på att krypa och att vända sig. Barnet gillar också att undersöka föremål med händerna. Det skakar, vänder och bankar, luktar, smakar och biter o allt son kommer i dess väg. En del är mycket förtjusta i musik.

Så kan du hjälpa barnet: Det brukar vara dags för den första bilderboken. Det är tacksamt att uppmuntra detta undersökande och övande genom att leka, öva alla sinnen, peka i böcker, göra lekramsor, sjunga, spela musik, tumla runt, låta barnet smaka och känna.

SPRÅNG 5
Vid omkring 23 veckors ålder är det dags igen. Barnet blir missnöjt grinigt och lynnigt. Det beror, som tidigare, på att världen kommer i gungning därför att stora förändringar är på väg.

Det femte språnget, som inträffar vid omkring 6 månaders ålder, kan kallas relationssprånget. Barnet lär sig att omvärlden är stor och själv är han eller hon bara en liten prick. Den leksak barnet vill leka med ligger onåbar uppe på en hylla. Mamma och pappa kan försvinna till ett annat rum och då är de borta. Det kan förstås kännas mycket skrämmande.

Nu sover barnet ofta sämre. Kanske har det svårt att somna eller vaknar tidigare. Kanske verkar det ha mardrömmar. Barnet blir blygare och vill helst ha mamma eller pappa riktigt nära för att ha koll på att ingen försvinner. Snuttesaker är viktiga.

Så kan du hjälpa barnet: Visa barnet att du inte överger det. Låt det vänja sig vid nya situationer i sin egen takt. Lek tittutlekar. Det är roligt att kasta saker och att rasa torn som pappa eller mamma bygger upp. Genomskinliga saker med något inuti är spännande. En plastflaska med lite vatten och skum till exempel. Nu är det hög tid att barnsäkra hemmet. Musik, dans och ramsor brukar uppskattas.

SPRÅNG 6
Vecka 32-37 börjar orosmolnen hopa sig igen. Det kan visa sig genom att barnet sover dåligt, tappar aptiten, blir klängigt och krävande.

Utvecklingssprånget, som sker vid 8-9 månaders ålder, kan kallas för kategorisprånget.

Det innebär att barnet upptäcker att olika saker kan ha vissa egenskaper gemensamt. En katt är en katt antingen om den är vit eller svart eller randig och antingen om den finns på foto, på TV eller i verkligheten.

När barnet lärt sig detta börjar det att studera omvärlden på ett nytt sätt. Det utforskar vad som gör någonting till just ett hus eller en hund. Det börjar också lära sig vad som gör att något är stort eller litet, mjukt, hårt, klibbigt och så vidare.

Så kan du hjälpa barnet: Låt barnet jämföra föremål - kalla, varma, lätta, tunga. Barnet tycker om att utföra små uppgifter; till exempel att räcka mamma tandborsten.

Det kan få trycka på olika knappar: ringklockan, strömbrytaren, bussknappen. På så vis lär sig barnet sambandet mellan vad den för och vad som händer därefter.'

SPRÅNG 7 (Här är vi idag, vilket inte är så svårt att räkna ut med all "hjälp" vid av/påklädning och stapelmani)
Även det sjunde och sista utvecklingsprånget under barnets första år utmärks av klängighet, grinighet, sämre aptit och sömn. Barnet är också håglöst, svartsjuk, mindre livlig och ofta ”barnsligare”.

Den här klängperioden brukar börja när barnet är mellan 40 och 44 veckor.

Själva språnget sker ungefär i 46:e veckan, det vill säga vid 10-11 månader. Nu lär sig barnet att om man vill nå ett visst mål måste man göra saker i en särskild ordningsföljd. Barnet börjar kontrollera vilka saker som passar ihop innan han försöker stapla dem på varandra.

Barnet är mer medvetet om sina handlingar och vilka konsekvenser dessa får.

Det försöker ta på och av sina kläder, kan härma flera gester och hjälpa till med enkla saker. Det övar sin kropp oavbrutet: klättrar, kryper, böjer knäna, kastar boll.

Så kan du hjälpa barnet: Ge det en stor lätt boll, burkar att stapla i varandra, enkla pussel. Låt barnet prova en nyckel i ett nyckelhål, ösa upp sand eller lägga saker i en burk och sätt sedan på locket. Ordna så att barnet kan röra sig, gärna på en madrass på golvet. Låt barnet träna på att äta och klä sig.

Utvecklingsprången upphör inte för att barnet fyllt 1 år. Ett nytt kommer vid 13 månader, ett annat vid 16 månader och ett tredje ungefär vid 18 månader. Och fler följer under småbarnsåren. Men aldrig blir utvecklingsperioderna så täta och avgörande som under det första året.

Vad händer? När händer det troligen?

Känner igen dig: Någon av de första dagarna
Vänder huvudet: 1:a månaden
Håller huvudet stadigt ett par sekunder: 2 månader
Öppnar händerna: 2 månader
Ler: 2 månader
Jollrar: 2 månader
Upptäcker sina händer: 2 månader
Lyfter huvudet när barnet ligger på mage: 3 månader
Leker med fingrarna: 3 månader
Fokuserar med båda ögonen: 3 månader
Slår mot föremål: 3 månader
Känner igen andra än familjen: 3 månader
Skrattar: 3-4 månader
Håller i en skallra: 4 månader
Sparkar avsiktligt: 4 månader
Följer föremål med blicken: 4 månader
Sträcker sig mot mamma/pappa: 4 månader
Vänder sig mage/rygg från: 4½ månad
Förstår välbekanta händelser: 4-5 månader
Håller huvudet stadigt: 5 månader
Imiterar andra bebisar: 5-9 månader
Sitter utan stöd kort stund: 6 månader
Griper: 6 månader
Säger enstaviga "ord": 6 månader
Lystrar till sitt namn från: 6 månader
Visar rädsla för främlingar: 6-8 månader
Kryper: 7-9 månader
Förstår att saker finns, fast de inte syns: 7-9 månader
Sätter sig upp själv: 8-9 månader
Sitter stadigt i 10 minuter: 8-9 månader
Säger tvåstaviga "ord": 8-9 månader
Använder pincettgrepp: 9 månader
Pekar: 9 månader
Kan säga flera "ord": 9 månader
Förstår en del ord: 9 månader
Ställer sig upp med stöd: 9-10 månader
Går med stöd av två händer: 9-10 månader
Tycker om och känner igen böcker: 9-10 månader
Vinkar adjö: 9-10 månader
Förstår ordet "nej": 9-10 månader
Uppskattar skoj och skämt: 9-10 månader
Undersöker föremål: 9-10 månader
Klappar händer: 9-10 månader
Gör två saker på samma gång: 10 månader
Sätter sig ner från stående: 10-11 månader
Kryper uppför trappor: 11 månader
Går med stöd av möbler: 11-12 månader
Går med stöd av en vuxenhand: 12 månader
Står utan stöd: 12 månader
Säger första riktiga ordet: 12 månader
"Svarar" på begäran: 12 månader
Kan följa med i en historia från: 12 månader
Tar första stegen: 12-13 månader

Broster i magen/magen med Broster

V13 - V23

Är i vecka 24 nu men det har inte blivit någon nyare bild. Känner mig gigantisk redan nu. Ska till barnmorskan den 17e. Då visar det sig ifall det är jag som glömt hur stor jag var med Elof eller om jag är så stor som jag känner mig, På viktsidan är det inte så farligt än. Vågen hemma säger +4kg, vilket känns helt ok. Sparkar och har sig varje dag nu mera. :)

Tjockt i vardagen

Att det skulle bli så fullt med annat som drar ork i över två månaders tid så att jag inte ens klämt ner ett ord i bloggen. Det är allt annat än OK. Mest för att det skulle nog inte kännas så tjockt om jag tog och skrev ner något klagoinlägg varvat med egopepptalk då och då.

Många saker har hänt, blivit lösta, väntar på att bli lösta eller i alla fall väntar på att bli betalda. Så som hannas akuta operation som slutade på 36000kr, men tack vare försäkringen behöver vi "bara" punga ut med 8400. Får se det hela från den ljusa sidan, hon är steriliserad nu. Visserligen hade det blivit billigare att bokat en sterilisering på en vanlig vardag där hon ej är livshotande sjuk samtidigt, men det fick vi ju inte tummen ur röva för att öppna plånboken för.

Kattungarna är borta. Jag fick nog. Som del kallaste snåla jävla bonnkärring jag är fick jag nog. Har nog aldrig känt mig så lättad och så kall på en och samma gång. Men nu är dom borta. Kapten och Styrman har kommit tillbaka. Inte för att de har varit borta hemifrån, de har varit här hela tiden. Men nu är de sig själva igen, busar, gosar och pratar!

Elof har inte bara lärt sig krypa, han har någon slags superkraft som gör att han kryper hur fort som helst. Och inte bara fort, han kan krypa ljudlöst också. Förutom när han är arg, förbannad och helt vansinnig, då låter det som en elefanthjord på flykt. Bemästrar nya saker hur snabbt som helst. Men hur man ska göra för att inte klämma fingrarna i lådorna (eller mest vad man ska göra när man väl klämt dem) funderar jag på om han någonsin kommer förstå.

Krister har jobbat heltid + lite till sedan början av februari och eventuellt kommer det fortsätta så tills slutet av Juli, det vill säga mer eller mindre tills Broster kommer. Vilket har varit tufft. Det börjar gå bättre nu. Men ett tag så trodde jag att jag skulle tappa greppet totalt, inte om Elof, men om allt annat. Skulle någon komma hem till oss nu så skulle de säkert tro att jag faktiskt har tappat greppet. Än så länge har jag bara prioriterat att orka med de viktigaste. Och i den prioriteringen ingår inte att motionera dammsugaren mer än absolut nödvändigt.

Hur som så börjar de gå bättre, kännas bättre och orka mer! Vi har varit bortskämda med Elof, som den snälla lugna pojken han är. Det har varit tuffa veckor nu i vår, även om det varit mycket mys inblandat så är jag glad att dagarna när Elof sitter fast i mig med superlim börjar glesas ut. Det har stundtals varit väldigt påfrestande, men jag tror att det kommer vara värt det. Att han har fått sitta fast med superlim när han velat/behövt de.

Alla sätt är bra, utom de dåliga!

Den där inspirationen?

Vart är det man hittar den egentligen?

Tycker jag har tappat så mycket efter snart två månader av olika typer av sjukdom och elände. Hade idéer och tankar, men just nu så drunknar de bara i dåligt samvete över hur vi har det här hemma just nu.

Allmänt småbarnsstök kan jag väl leva med, men det här? Det ät lite för mycket överallt just nu. Så fort Elof somnat och man egentligen skulle röja runt som en orkan och svida av allt, ja då hamnar man med fläsket i soffan med en suck och stund av återhämtning. Även om den egentliga återhämtningen ligger i att röja lite så att den där "att göra akut" listan i huvudet minskar ner lite. I vanliga fall så brukar jag säga till mig själv att släppa allt sånt, för så länge man städar undan lite mer än man drar fram så kommer man framåt. Men det funkar inte när man inte röjt undan ens hälften i två månaders tid. Då måste man ta tag i skiten och få massor gjort i flera dagar!

Så varför tar det hela tiden stopp när jag inget annat vill än att få komma igång!

Rutiner och invanda mönster!

Vare sig man vill eller inte så blir det en hel del rutiner och invanda mönster när man har ett litet barn. Typ som när man har en Elof.

Det är matning, sovning och lekstunder. Om vartannat men ändå i ganska precis samma ordning varje dag, även om inte alltid klockslagen är desamma.
Och för att tala om när vi vill vad så beter vi oss på olika sätt. Till exempel med olika ljud, blickar och ändrat beteende.

Som mamma till ett litet barn blir man vare sig man vill eller inte programmerad och kalibrerad för att märka av dessa tecken innan totalt kaos utbryter. Typ som när man är mamma till en Elof.

Detta fungerar som tur är vare sig man är vaken eller sover. Så att det byts, matas, tröstas och alla är pigga och glada. Typ som när man bor med en Elof.

Eller jag kanske skulle skriva att det fungerade. För just nu letar jag i den instruktionsbok som inte finns hur man kalibrerar om sina sensorer när den där som heter Elof från en natt till en annan byter ut som "sömnspråk" till något som för mig är lika tydligt som japanska.

Detta har resulterat i hittills tre nätter när allt hinner bli kaos innan vi förstår vad det är den där som heter Elof egentligen vill. Först tar det (för Elof) en evighet innan vi vaknar till. Kroppen är som redo på att han ska vara hungrig/kall/varm/ledsen/myssugen/vill ha "klapp på rumpan", men då inte "rätt" signaler skickas ut så vaknar vi inte innan det är kaos. Och sen tar det (förr oss) en evighet innan vi alla sover sådär gott igen tills det är dags igen.

Till Jonsson!

Och er andra som inte hängt med, men inte vågar fråga!

Det hjälper nog inte att googla. För jag vet inte om det finns någon förklaring att hitta.

Broster är alltså ett sammansatt ord av två andra ord. Nämligen bror och syster. Då blir det broster!

Det kanske finns på andra ställen också men till oss kom det genom att när Krister skulle få sitt yngsta syskon hade någon frågat vad han ville det skulle bli, då svarade han helt enkelt "en broster". För det spelar ju ingen roll!

Hänger du med? :)

Broster vs Kalven.

Jag har som börjat fundera på om det verkligen är en broster som växer i magen. Eller om det möjligtvis skulle kunna vara en kalv.

Nu hade jag ju bestämt att det är en broster men det betyder ju inte att man får fundera i andra banor.

Och det här med kalv. Det grundar sig inte på att jag känner mig som en ko.

Nåja, inte hela tiden i alla fall.

Mer på att broster/kalven kräver såna otroliga mängder mjölk. Nästa gång vi åker på coop är det lika bra att vi köper de där stor familjspaketet, där det är 5 paket för ett lägre pris. Eller hur många paket det nu än är.

Hur mycket är otroliga mängder mjölk då? Jo när man druckit en liter till frukost varje dag i en vecka så börjar man fundera på om man inte ska dricka vatten istället. Men det är helt enkelt inte lika gott.

Jag ska fundera ett tag till. Men det lutar helt klart åt kalven. Speciellt nu när mjölken är slut och det känns lite extra jobbigt att inte ens kunna välja att låta bli.

Blodproverna

Ja det var väl inte mer än väntat att blodproverna för struma inte skulle se bra ut. De gjorde de inte sist heller. Men är det värre den här gången? Kommer extraproverna att visa sig stämma överens med det första provet? Man får ju många andra funderingar när det är barnmorskan som ringer och frågar vilken dag nu under veckan man kan komma och ta prover istället för när det kommer ett brev på posten med "gärna inom de närmaste veckorna". Så hon skulle posta upp remissen till mig idag så skulle jag ta proverna asap så att säga. Det är väl inget att vara orolig för egentligen, men det känns bara så onödigt!

Måndag idag betyder annars ny vecka. Den här heter 15 och skulle tydligen kunna föra med sig ökat sug på mjölk då broster ska börja lagra in en massa kalcium i kroppen för att bilda skelett. Nu är jag mer eller mindre alltid sugen på mjölk så det känns inte som någon större förändring. Illamåendet på morgonen är snart helt över och huvudvärken lyser tack och lov med sin frånvaro! Fast den där lite kraftigare maten är fortfarande väldigt svår att äta.

För en sekund funderade jag på att ta en ny magbild. Men skiter i det. Är ändå ingen synlig skillnad från vecka 13. Känns därför mest som bortkastad tid och energi.

Inskrivning!

Ja då har vi varit på inskrivningsbesöket hos barnmorskan. Alla värden såg bra ut och vi diskuterade lite allmänt om hur det varit med Elof före och efter förlossningen. Mest efter. Mycket om amningen. Vi skulle prata mer om det senare, vilket känns väldigt bra.

Fick också tid för ultraljud i slutet av Februari och nästa tid hos barnmorskan i mitten av April. Så här i början är det långt emellan besöken men sen så kommer de tätare.
En överraskning fick jag också, behöver inte komma ihåg morgonurin varje gång den här graviditeten, för de har fått tillbaka till gamla riktlinjer och kollar bara urinen vid högt blodtryck. Troligtvis så gjorde det ingen skillnad för när de upptäckte vad de nu ville upptäcka med dessa urinprov.

Nu håller vi bara tummarna att alla blodprover ser bra ut också.

39 dagar kvar till ultraljudet. som jag längtar!! <3

Tidsfördrivet

Efter att vi hade varit hos barnmorskan igår så fick jag och Elof några timmar att hitta på något att göra. Det blev dyrt. Närmare 1000kr för att vara exakt, om inte lite drygt till och med. Nu var det ju saker som vi (jag) redan bestämt att vi skulle köpa. Det hade bara inte blivit av innan. Snabba beslut blev det också, fick inte plats med barnvagnen då vi skulle med syskonvagnen till babyproffsen för test av reservdel, så jag fick gå och bära på Elof.

Och det är väl inte så farligt alla gånger.

Men just igår hade han en dag utan ryggrad. Vilket gjorde att han böjde sig ut åt alla håll hela tiden.

Så det blev leggins och strumpbyxor till mig, en skarf i samma tyg som den blommiga klänningen. Boken "En man som heter Ove", nya duschdrapperier och ett par semlor. Sen tog vi oss en sväng in på en butik i Sundsvall jag aldrig varit på tidigare nämligen Dollarstore! Där hittade vi lite strumpor, tittade också på lite smink efter peppning får en vän. Det slutade med ett nagellack istället ;)

Typiskt nog så glömde jag ju bort det viktigaste jag skulle göra. Nämligen hämta ut tågbiljetterna. Men men, får göra det imorgon istället.

Moch

Vi har bytt!

Jag kan inte komma på vilket ordspråk det är jag tänker på som passar in. Så det får va.

Jag och Elof bytte alltså igår och det blev kanon! Han är nöjd. Jag är nöjd. Plånboken skrek lite. Summa summarum är att det inte känns lika mycket "vi tar något billigt från IKEA" längre.

Det känns mer "lekfullt från LAGERHAUS".

"Billigt från IKEA"

"Lekfullt från LAGERHAUS"

Elof blev så exalterad av förändringen
att han inte kunde stå till!

Nu kanske det kommer någon viktigpetter och säger att vi har vänt dom nya åt fel håll. Då kan jag bara hälsa att det är inte vi som gjort fel utan alla andra.
Vi vill ju se figurerna när vi duschar!

Moch

Broster!!

Ja, som många vet men lika många missat så är vi gravida igen med ett syskon till Elof!
Ett stycke Broster blir det den här gånger, vi hoppar över det här med strömming den här gången har jag bestämt! Och för att slippa få frågan så är Broster preliminärt beräknad att anlända 27 Juli 2013. Vilket såklart kan komma att ändras på rutin ultraljudet i vecka 18-19. Dit är det 5 veckor kvar och jag är således i vecka 13 nu!

Det känns jävligt skönt att ha klarat av de 12 första veckorna, utan att ha kräkts någonting trotts en massa illamående. Men jag hade nog hellre spytt än haft denna huvudvärk. Åksjukan från helvetet har jag fått också, att vi inte behövt stanna så jag fått spy då är ett under! Så om inte jag kör åker Elof ensam bak på heltid numera.

En första magbild har jag hunnit med också. Den ligger inte ute på min logg i FB men i en mamma grupp för 2013.

Vecka 13 (12+0)

Texten jag skrev till bilden när den fotades: 
Vecka 13 idag ♥ Och äntligen känns det som att det faktiskt kommer bli ett barn till i huset. Så jag slår till med första magbilden för den här gången! Även om jag misstänker att det kommer dröjja till ca vecka 28 den här graviditeten också innan det "syns på riktigt". Men men, bebis i magen = bebismage, huvudsaken är att jag själv känner förändringen på insidan

I bakgrunden syns det kaos som flera veckor med huvudvärk har orsakat. Nu hoppas jag bara att det ska bli mindre av den varan!

Imorgon är det dags för inskrivningsbesöket hos barnmorskan. Och då Krister fått gå ut och jobba extra så får jag gå själv. Tur att Elof får följa med och "hålla mig i handen". Ska komma ihåg att ta upp det här med huvudvärken, om hon har några tips på hur jag blir av med den då alvedon inte hjälper. Prover kommer tas och vi kommer nog prata en hel del allmänt om förväntningar, önskemål och föregående graviditet. 
Och sist men inte minst, snarare nästan viktigast så ska vi boka tid för ultraljudet!

Underlig känsla, men det är nästan mer spännande nu än med Elof, just för att jag vet vad som väntar! <3